Kerold Klang

Stockholmare, författare, konstnär och storyteller. På spaning i tid och rum efter stadens själ och stadens dolda årsringar.

Det är framtiden som rivs just nu

  • Publicerad 18:18, 20 sep 2016

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

blåbodarna_jpg

Blå Bodarnas sista stund i rampljuset är kommen. Grävskoporna knaprar på kupoltaket över det lilla innetorget som en gång var Stockholms kanske allra första galleria och resecentrum.

Här shoppade dåtidens pendlare som valde Slussen som bytesplats mellan tunnelspårväg, förortsspårväg, stadsspårväg, stadsbusss förortsbuss, Saltsjöbadståg, hiss till Mosebacke, färja till Djurgården, slup till Finnboda eller fartyg till Sandhamn, Finland, Norrland, Balticum och Ryssland. Mycket att välja på, och då hade ändå inte tunnelbanan kommit igång.

Grävmaskinerna förväntas ställa till med en hel del klirr och krasch den närmaste veckan, för under asfaltsytan består kupolen av betongglas som i tidernas begynnelse 1935 silade ner solkatter i det lilla undersjordscentret.

Från den provisoriska vägbanan som ersatt Kolingsborg syns de – till stor del av luftventiler ersatta– små fönstren som från butiksbodarnas privata inre vätter mot supertrafikerade Östra Slussgatan. En något överurban utsikt, om man kan säga så. Ingen risk att expediterna maskade och hängde i fönstren.

Fram tills nyss var Blå Bodarna linjeren funkisarkitektur av bästa märke och tillsammans med resten av Slussen så nära Le Corbusiers anda i skarp drift som Stockholm någonsin kom. Det är industridesign, rått, original och fantastiskt.

Området ersätts av en sextiotalsinspirerad miljö, fantasilös och långt ifrån fantastisk. Det är framtiden som rivs just nu. Så fel det blev.

Kerold Klang

Hej!

Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter.

Håll dig till saken. Håll god ton. Du ansvarar själv för att ditt inlägg inte bryter mot svensk lag.

Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.