Foto: Rasmus Panagiotis Columbus

ATAKAN KARA: Det finns annat för oss att göra än pizza

"Vi skojade om att vi skulle bli pizzabagare och taxiförare. Det var inte för att vi såg ner på dessa yrken, utan för att vi såg ner på oss själva."

  • Publicerad 11:51, 17 maj 2019

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

När jag var yngre brukade jag och mina vänner alltid prata om vad vi skulle bli när vi blev äldre.

Vi brukade prata om yrken med hög status, de yrken som skulle ta dig någonstans i livet. Någon ville bli ingenjör, en annan ekonom.

När vi blev något äldre började vi skoja om att vi skulle bli pizzabagare och taxiförare.

Det var inte för att vi såg ner på dessa yrken, utan för att vi såg ner på oss själva.

Vi hade inte alltid bäst betyg, hade inte alltid någon att se upp till eller visste vilka alternativ vi hade i livet. Vi upprepade det, gång på gång, pizzabagare och taxiförare. Till slut kändes dessa yrken som en verklighet för några, det var de som saknade förebilder som kunde guida och stötta längs med vägen.

De som hade äldre syskon eller någon i sin omgivning som hade studerat vidare och som man såg upp till klarade sökte sig oftast vidare till eftergymnasiala studier, resten gjorde inte det.

Sedan dess har samma fråga alltid upprepats i mitt huvud – ”varför kan inte vi?”.

Med detta syftar jag på att jag ställer mig tveksam till att samma tankesätt och inställning finns bland ungdomar i innerstan eller andra välbärgade områden. Där finns det alltid någon att se upp till, där finns det alltid alternativ. 

Samtidigt lever vi i ett land med oändliga möjligheter, har man sämre betyg i grundskola eller gymnasiet är det aldrig för sent att bättra sig. Det är något som vi måste fortsätta lyfta.

Många gånger lägger man skulden på ungdomarna själva, där man menar att de är lata, saknar ambitioner och ger upp för lätt. Det är väl självklart att det blir så när man inte vet bättre, när man saknar vägledning och framtidshopp.

Vad är lösningen?

Personligen tror jag att det finns mycket att göra. En konkret sak är att ge ungdomarna förebilder och att dessa förebilder samtidigt inte är onåbara. Ungdomarna måste få lära sig att det finns en chans att ta sig dit de vill, samtidigt som de även måste förstå att även deras förebilder har fått kämpa sig till platsen de är på i dag.

Så nådde 127-profilerna toppen