FAGERBERG: Inget öga är torrt när papporna pratar

Mina fördomsklockor ringer och jag ser framför mig en grupp män i cirkel, iklädda varsin offerkofta med snutkaffe och kanelsnurra, klagandes om hur jobbigt det är att vara pappa. Så fel jag hade.

  • Publicerad 11:09, 22 mar 2019

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Jag står hemma i köket och lagar korvstroganoff. Min trademark i köket. Inte för att skryta men den blir fan bara bättre för varje gång. Min kompis Per skickar ett sms och undrar bland annat om jag sett SkärholmenDirekts senaste förstasida. Det hade jag inte. Men den ligger på köksbordet precis bredvid mig så det är en smal sak att få det gjort. Han är på den. På omslaget. Per alltså. Inte så jätteovanligt i och för sig då han och hans hustru är kulturarbetare och syns i media lite då och då.

Men det här var något annat.

”Det är pappas tur att snacka nu” lyder rubriken. Helt ärligt blir jag inte jättepå direktvis. Mina fördomsklockor ringer och jag ser framför mig en grupp män i cirkel, iklädda varsin offerkofta med snutkaffe och kanelsnurra, berättandes och framförallt klagandes om hur jobbigt det är att vara pappa. Jag har sett sådant förut och utan att nämna varken namn, kanal eller att trampa någon på tårna så vet jag en sak. Det är ingenting för mig.

”Det vore kul om du kom förbi, i morgon på stadsteatern i Skärholmen kör vi” avslutar Per vår konversation. Jag blir ändå lite nyfiken och läser hela artikeln och bestämmer mig därefter att gå dit.

Så fel jag hade haft och jäklar vad glad jag är att jag gick dit. Det var fem särdeles vanliga personer som hade varsin kvart ungefär där de pratade om faderskap. Ensamma från scenen. Som om de aldrig gjort annat. Från helt olika vinklar.

Någon pratade om sin far som hade haft en gamängaktig karaktär med speciell fallenhet för kvinnor och alkohol, en annan pratade om sin förberedelse för att själv bli far efter en faderlös uppväxt. En annan om sin uppväxt med sin missbrukade far. Inte ett öga var torrt i den fullsatta lokalen. Per själv snackade om sin väg till att bli hockeyfarsa. Härligt spretigt gäng.

De olika personerna hade dock en detalj gemensamt. De hade inga manus. De talade direkt ur livet. De hade under en tid blivit coachade i storytelling av något grymt gäng jag inte riktigt har koll på vad de hette.

En sak jag däremot vet är att detta finns som att lyssna på i efterhand på Storydox egna podcast. Googla på ”Storydox”. Detta är den varmaste rekommendation jag gjort på mycket, mycket länge. Enjoy!