Foto: Claudio Britos

FAGERBERG: Jag är ett barn av Aina och Bror

Om man är barnbarn till Aina och Bror behöver man inte bevisa att man är orten. Det skriver livslånga Sätrabon Tommy Fagerberg.

  • Publicerad 08:15, 5 okt 2019

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

"Du är så äkta orten” säger plötsligt Johan, basist och kapellmästare i bandet Duo 127 när vi repar inför vår spelning på Onsdagsklubben på Café Le Croissant i Skäris. 

Jag blir stolt som en fjällskivling och slickar i mig som vore det honung han slungat ut framför mig. Dock har Johan själv bott på Örnsätrabacken i Sätra i ett par år nu och hela tiden trott att han bodde i Bredäng. Så att vara äkta orten på hans referenser kanske inte är The Clash i Camden direkt men ändå. 

Nu minns jag inte varför han sa sådär men det finns vissa grejer som gör att du aldrig kan ta orten ur mig. Inte helt och hållet i alla fall. Jag föddes till det. Lyssna bara …

Mina morföräldrar hette Aina och Bror. Helt sant. Hundra procent. 

På våren 1951 tar de flyttlasset från Åhus i Skåne till Kvarnholmen vid Danvikstull där Morfar fått arbete på foderfabriken. Sedermera träffar deras dotter min farsa. En cool ung man med en Bill utan filter i mungipan, skinnpaj och skokräm i håret. Resten är historia.

Men Aina och Bror ändå. Det blir inte mer orten än så. 50 år senare ish. Har inte tänkt på det förrän nu. Stenhårt ju.

Med tanke på den ständiga frågan om andelen invandrare i vår lilla ort så kvalar jag nästan in där också. Jag menar Skåne-Stockholm på den tiden. Även om det inte var häst och vagn så var det jävligt långt att flytta alltså.

Det var det. Morsan lärde sig tvätta bort sin skånska dialekt på en pisskvart. Hon hade inte haft en suck i plugget annars. Det var andra, hårdare tider då. Dock kryper den fram än i dag, hon är 83 nu, när hon telefonerar med sina släktingar. Ja, skånskan alltså.

Mormor vägrade att sälja deras hus i hembyn när de flyttade upp. Det var hennes enda motkrav. Det hyrde ut det till en morbror eller vad han nu var för 50 spänn i månaden. Tio år senare flyttade de hem dit igen. Då var hon glad, mormor. 

Morfar hann jag aldrig träffa. En medfödd trasig hjärtklaff och stoltheten att aldrig ta en sjukdag från arbetet var en dålig kombo.

Han gick bort redan 54 år gammal. Ramlade ur sängen på övervåningen där i huset i Åhus. Knall fall. Folk säger att han var den snällaste av karlar och att vi hade tyckt mycket om varandra. Det hade vi säkert. Bror och jag. Medan Aina hade haft oss på span ...