FAGERBERG: Jag ser på pappan med nya ögon

Tommy Fagerberg ser en Springsteenshow och reflekterar kring föräldraskap.

  • Publicerad 12:00, 22 dec 2018

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Jag såg Springsteens Broadwayshow på Netflix i helgen. Min husgud. Han knockar mig som vanligt. Fast när jag satte mig i TV-soffan kände jag inte riktigt samma förväntan som jag minns att jag brukar ha när det är något nytt med Springsteen på gång. Hade jag blivit avbruceifierad?

Ingalunda skulle det visa sig. Karln är ju så briljant. Jag vet ingen som kan berätta saker som han. Både i sina monologer och i sina sånger. Dessutom är han så jävla snygg för att vara 69 bast att man blir förbannad. Är jag hälften så fräsch om jag kommer upp i samma ålder räcker det för mig.

Halvvägs in i föreställningen sitter jag med tårar i ögonen. Jag sneglar på mina vänner som jag bjudit över. Jorå, det blänker lite där också.

Det är ett avsnitt där han talar om sin far som rör oss så. Samma far som var drivkraften till så mycket av sonens material. Hatkärleken. Samma far, som Bruce uppfattade, fördömde allt han gjorde men aldrig gick och lade sig innan sonen under tonåren kommit hemrumlande sent om natten. Han satt där vid köksbordet varje gång.

LADDA NER VÅR APP Iphone eller Android

Han satt där vid samma bord och väntade även när Bruce kom hem från mönstringen till Vietnamkriget och drog den djupaste suck av lättnad när han får höra att sonen blivit kuggad. Samma far som aldrig kallade grabbens älskade gitarr för något annat än ”den där jävla gitarren” och som skickade ut honom ur huset när han vägrade sluta spela. Bruce hatade honom då. Samtidigt som han var hans största hjälte. Hatkärleken.

Det där fick mig att tänka lite. På föräldraskapet. På tydligheten. Den där pappan, märkt av depression och hårt arbete. Han som vi lärt känna som en riktig skit genom Springsteens sånger. Måhända var han kass rent socialt och emotionellt men han var där det gällde. Det är fan inte att förglömma.

Jag tänker på oss som är föräldrar till barn och tonåringar idag. På vilken uppgift vi egentligen har. Jag tänker att mycket har hänt på vägen. Både gott och ont. Reflekterar. Med nya ögon på Springsteens farsa.