Flensted-Waleij: Går inte att skolka från ansvaret

I nöden prövas vännen. Och vettet. För inte att tala om medmänskligheten, skriver krönikören Susanne Flensted-Waleij.

  • Publicerad 09:00, 22 mar 2020

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Snälla, jag orkar inte! Inte mer Corona-snack, expert-uttalanden, eller host-host-dåliga-skämt. Hittar man väl en förnuftig, lugnande artikel får man inte kika i kommentatorsfältet. Där slaktas och ifrågasätts hela innehållet och då är man exakt lika förvirrad som innan, eller mer! Jag vill bara klicka bort allt, fortsätta som vanligt! Men, icke sa Nicke. För en gångs skull kan det inte dränkas i flödet, utan tycks vara själva flödet. Och jag tvingas förhålla mig till det. Klippen med gulliga katter i solglajjor eller perfekta frukost-uppdateringar verkar nästan ha försvunnit. De känns plötsligt så oviktiga och förekommer möjligtvis med tillägget att det är en Corona-fri-aktivitet.

Och som allas åsikter spretar. I ena diket är allt ”sjukt överdrivet” och ”de flesta har säkert haft det, utan att veta det”. I det andra, menar man att dörrhandtag borde skyltas med varnande dödskallar. Ja, men det hörs ju på det olycksbådande namnet: C-oro-na!

I början, när Wuhan var den primära smittzonen var det flera personer med asiatiskt utseende som fick smaka på ”pestkänslan” i kollektivtrafiken. Det fick inte bara en, utan 4 sittplatser, var. Numera är varje medmänniska man möter, ett potentiellt dödshot. Även om denne är kärnfrisk. Och därför använder man munskydd, trots att all expertis menar att det inte hjälper. Men då känns det åtminstone tryggare! Precis som en skvätt handsprit, utan att gnugga och gnida händerna ordentligt, är lugnande. För man känner sig ren.

Livet är nog så här brutalt skört hela tiden, men det är först när jag personligen drabbas eller hotas, jag hajar det. Inte bara samhällets krisberedskap får bekänna färg nu, även vår solidaritet i detta nödläge utmanas. Och vem blir jag i krisen? Som pappan i filmen Turist, mest upptagen av att rädda sitt eget skinn, framför barnens, när snölavinen dundrade?

Vi kan inte klicka bort det jobbiga, inte den här gången. Det funkar inte heller att skolka från det personliga ansvaret, bara för att man är trött på Löfvens och myndigheternas tjat och agerande. Sannerligen, i nöden prövas vännen. Och vettet. För inte att tala om medmänskligheten. Måtte det som kommer fram i oss vara mycket bättre än vi har anledning att befara. Tecken på det behöver vi mer än någonsin. Det kan ge oss hopp inför framtiden och hjälpa oss att orka.