FLENSTED-WALEIJ: Låt vår välfärdsbubbla rämna bara lite

I hälsotidningen rekommenderas vi att planera en semester att se fram emot, för att klara oxveckorna. Är det bara jag som himlar med ögonen?

  • Publicerad 14:56, 19 feb 2019

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Det sägs att glädje föds i tacksamhet. Ring, klocka, ring in ett tacksamhetens år då, i vår vinterhalka! Ljud ordentligt, så att vi ser att knorrandet över den ”korta” ledigheten vid jul och nyår förutsatte semester och ett jobb att komma tillbaka till.

Ring, så att vi fattar att ett utdraget regeringsbildande var tusen gånger bättre än valfusk eller ett väpnat avgörande om makten.

Kanske måste vi lyfta blicken från spelskärmen ett ögonblick och vidga perspektivet. Vi i Sverige är ljusår från det som miljontals andra bokstavligen sitter fast i; en tillvaro i samhällen med korruption, naturkatastrofer och motsättningar utan lösningar i sikte.

”Tänk vad bra vi har det” är därför inte ett självbelåtet, arrogant skryt, utan snarare kalla fakta.

Ta till exempel de högaktuella spartipslistorna. De är ömsom provocerande ömsom mest humoristiska. ”Har du svårt att få pengarna att räcka till efter helgerna? Ta med lunchlåda istället för att äta ute! Låt bilen stå och åk kommunalt till jobbet!” Får jag gissa? Skribenten köpte, som alla andra morgnar, en pappersmugg kaffe med avancerat namn, på väg till redaktionen, inför slutfilandet av spartipsen.

I hälsotidningen rekommenderas vi att planera en semester att se fram emot, för att klara oxveckorna. Är det bara jag som himlar med ögonen?

Det som från början var lyx, en förmån, övergick obemärkt till att bli en självklarhet, för att nu, närmast vara en rättighet. Det handlar inte längre om I-landsproblem. Vi har för tusan dragit på oss Ö-landsproblem. Ö som i överflöd.

För många år sedan nu, frågade min äldsta tös vid ett tillfälle, varför vår familj var så fattig. Hon såg hur kompisar och klasskamrater åkte på utlandssemester varje år, vilket vi inte gjorde.

Jag tände till och min stackars dotter fick en lång harang till upprört svar. ”Fattiga? Vänta lite nu. Vi är inte fattiga! DET är något helt annat!”.

Fortsätt ring, klocka, ring! Väck oss, så att vi inte otacksamt pillar ännu djupare i våra navlar, istället för att se vilka enorma resurser vi har att förvalta, vara glada för och dela med oss av!

Ring högt, så att vår välfärdsbubbla rämnar lite. Det bor så mycket tristess och nonchalans därinne.

Vem vet, vi kanske till och med kan önska varandra glada oxveckor!