"Jag undrade om det här var mina sista sekunder"

Jag lyckades hoppa undan lastbilens våldsamma framfart med två sekunders marginal. Mitt hjärta blöder för dem som inte hann göra det, skriver Linda Lundberg.

  • Publicerad 15:38, 9 apr 2017

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Är det i dag jag ska försvinna? På det här sättet?

Först chocken. Förvirring. Men insikten om allvaret kom efter bara några sekunder. Det här har dödat människor. Sedan den extrema rädslan av att det snart var min tur, medan jag sprang för mitt liv med fler panikslagna människor. Är det i dag jag ska försvinna? På det här sättet?

Jag gick med musik i öronen och hade precis skickat i väg ett sms till min bästa vän om att jag shoppade på Drottninggatan.

Jag tittade upp och såg att folk framför mig plötsligt sprang åt olika håll. Magkänslan sa mig nog direkt att de sprang i panik och att jag borde vända mig om.

Synen jag möttes av var ett massivt fordon som kom rakt emot mig. Hastigheten den rusade emot mig i kändes overklig. Jag hade gissat på 150 km/h. Jag hann inte tänka, så det var tur att Hallbergs guld låg precis bredvid. Där hoppade jag in.

Två sekunder senare dundrar lastbilen förbi. Vad hände just? Det här är så allvarligt. Nu har människor dött. Hyperventilation. Tårar. Människor skrek rakt ut.

Sedan började folk skrika och springa. Min tanke var att nu smäller Centralstationen. Jag ville bara bort därifrån.

Jag sprang upp genom Hötorgspassagen till Hötorget. Jag pratade med min pappa i telefon när folk började skrika och springa igen.

I en stor folkmassa sprang vi för våra liv över Hötorget. Otrygghetskänslan var maximal.

Min tanke var att lastbilen hade kört runt och nu kom för att meja ner alla på torget. Jag visste inte att den kört in i Åhléns. Det var där och då jag undrade om det här var mina sista sekunder i livet.

Jag tog mig in på McDonald’s och därifrån kunde jag se människor ligga på marken. Poliser gjorde hjärt- och lungräddning.

Vart skulle jag ta vägen? Jag ville bara lyftas upp av helikoptern som svävade över oss och flygas därifrån... Men jag sprang och jag gick. Först till Karlberg. Sedan till Solna centrum där pappa kunde hämta mig.

Hemma i tryggheten. Men i huvudet fortsätter scenerna att spelas upp på repeat. Att läsa om dem som drabbats ännu värre tar hårt på mig. Det gör mig förtvivlat ledsen över att vi behövde vara med om detta.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.

Vill inte vara någons nödutgång

Krönika Jag sitter på Arlanda och väntar på mitt flyg vidare mot nästa destination. En stund av lugn innan nästa check-in, nästa tullkontroll, nästa take-off. Trodde jag...torsdag 3/5 18:51

Det räcker inte att polisen ser den skyldige i ögonen

Krönika Råder tvivel ska rätten fria, så är det. Men ibland undrar man.torsdag 7/12 21:51

Som en boll kommer jag tillbaks till dig

Krönika En studsboll av gummisnoddar. Ibland vill man bara skriva om en studsboll av gummisnoddar. Så det var det jag gjorde.fredag 1/12 15:00