Chantelle Berry, 15 år.

KRÖNIKA: Min hudfärg talar innan jag får höras

Rasismen mot mörkhyade har under en lång tid format samhället till vad det är i dag, skriver 15-åriga Huddingeeleven Chantelle Berry.

  • Publicerad 14:18, 26 nov 2018

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Jag är en människa. Du är en människa. Vi är människor. Vi är den mest intelligenta arten på denna planet. Eller hur? Eller kanske har jag fel? Varför skulle en sån intelligent och begåvad art komma fram till en sån dum slutsats? Att färgen på din hud avgör om du har ett värde, eller vilket land du är född i?

Rasism är när man delar upp människor i olika raser och har stereotypa fördomar mot en minoritetsgrupp. Man tror att en viss ras är överlägsen en annan ras. Rasismen mot mörkhyade har under en lång tid format samhället till vad det är i dag.

För inte så länge sen pågick slavhandeln, då två miljoner afrikaner blev kidnappade från land och familjer, bara för arbetskraft. Svarta blev förtryckta och behandlade som smuts, dessutom fick de vita männen stora fördelar i samhället och har det fortfarande i dag.

Hur ska jag kunna glömma min historia?

Många säger att vi ska glömma bort det hemska som hände, att det var längesedan. Hur kan jag glömma bort min historia? Hur kan jag glömma det som hände mina förfäder? Att tänka att min gammelgammelmorfar kanske plockade bomull under tvång? Att någon ägde honom som en egendom. Att mina förfäder inte ens hade rätt att gå till skolan på grund av färgen på deras hud? Varför ska jag glömma bort min historia? Hur?

Det här har haft en stor påverkan på hur vårt samhälle ser på mörkhyade. Det skapade fördomar och stereotyper som påverkar mitt vardagliga liv fortfarande.

När jag går in en affär i Östermalm känner jag mig utstirrad och skyldig. Skyldig till vad? Jag har inte gjort något, men ändå går jag runt med den här tyngden i min mage. Kanske ska jag le lite så inte de som jobbar där misstänker något? Misstänker vad?

Är det bara jag som går runt med den tanken i mitt huvud, att jag måste le lite extra mycket? Prata lite extra tydligt, vara lite extra snäll? Anstränga mig lite extra mycket för att passa in?

En annan hy

Det känns som min hudfärg talar innan jag får chansen att bevisa vem jag är. Så skulle det inte vara om jag hade en annan hy, kanske ett täcke över mig. Då skulle de inte ha chansen att döma mig eller tro saker om mig. Kanske ett mjukt täcke så jag skulle kunna gömma mig under det hela dagen? Då kanske den där tyngden skulle försvinna.

Du och jag. Vi är samma inuti, kanske inte utanpå. Samma hjärta men inte samma näsa. Samma lunga men inte samma ögon. Samma värde men inte samma hudfärg. Du och jag – vi är samma. Så enkelt är det.