KRÖNIKA: Vi är besatta av att mäta tiden

”Vi bedömer en persons prestationer utifrån hur länge det tog dem att uppnås. Men när någon sedan gör det snabbare, om än på millisekunden, förlorar prestationen lite av sin vikt," skriver 15-åriga Alice Lundberg.

  • Publicerad 14:53, 4 mar 2019

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Härom veckan satt jag och grubblade över det här med tid. Över hur vi människor har ett sådant massivt behov av att mäta tid. Hela vår vardag kretsar runt tid och tidpunkter, när vi vaknar, äter och somnar, om vi anses vara sena eller tidiga. Man måste ju självfallet också bry sig i precis lagom mängd, annars får du skit för att du är stressig och bryr dig för mycket, eller bryr dig för lite och är lat.

Så många olika aspekter av våra liv är bedömda och mätta utefter tid, på ett eller annat sätt. Hur länge du levt på denna jord, speciellt om du är på den äldre och yngre sidan av skalan. Äldres röster nonchaleras, och ungas likaså. Vi bedömer en persons prestationer utifrån hur länge det tog dem att uppnås. Men när någon sedan gör det snabbare, om än på millisekunden, förlorar prestationen lite av sin vikt.

Och ju mer tiden går, ju mer kritiska verkar vi bli mot oss själva. Det ska erkännas att jag som 15-åring inte har någon större personlig erfarenhet med medelålderskriser, men om det fanns någon så kallad 15-årskris, eller kanske snarare kriser. Ja, då kan jag garantera att jag tillsammans med vänner skulle kunna kryssa i varje ruta möjlig.

Vissa har panik över allt som händer, och andra har panik över allt som inte händer. Till vänster hör jag någon sitta och rabbla i 20 minuter, melodramatiskt beskrivande alla intriger i deras liv. Sedan till höger hör jag en annan prata om den uttråkande, rytmiska vardagligheten som blivit det enda dagarna består av. Rakt fram hörs ytterligare en person, klagandes över att ”huvudvärkstabletter fanimej är det enda konstanta i ens liv’’.

KRÖNIKA: Att tänka på hjärnan får mitt huvud att explodera

Ett litet tips till alla som har möjligheten, känner ni för att lyssna på lätt teatraliska; ibland knappt förståeliga konversationer, så är högstadiet en guldgruva. Här pågår konversationer av alla slag tänkbara, och jag kan garantera att man här hittar mer information om vad som pågår i tonåringars hjärnor än vad alla böcker, dokumentärer och artiklar om ämnet kan erbjuda tillsammans.

Men tiden kommer alltid fortsätta gå, och snart kan jag själv övergå till 16-årskriser, med allt vad det må innebära. Någon kommer slå ytterligare ett världsrekord på millisekunden och vi kommer fortsätta gå på som vanligt. Tiden tickar bara på, utan minsta hänsyn visad till oss små människor som inte hinner med vår buss, tåg eller pendel.