LINDSTEDT: Jag vill att fler gör som operamannen

Jag har aldrig riktigt trivts i det där. När jag lyssnar på musik vill jag vissla med, kanske sjunga rakt ut trots att hörlurarna hindrar mig från att sjunga rent, skriver redaktör Lindstedt.

  • Publicerad 11:43, 9 feb 2020

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Det börjar som ett avlägset behagligt muller. Jag uppfattar inte vad det rör sig om, men börjar spetsa öronen. Mullret stiger och sjunker i tonart och växer samtidigt sig starkare.

Då ser jag honom: En storvuxen man i skägg går över inomhustorget i Vårberg centrum och sjunger en lågmäld men kraftfull opera.

Det är alldeles underbart och väldigt väldigt konstigt.

För man sjunger inte för sig själv offentligt, särskilt inte mitt i ett folkvimmel.

Om en grupp tonåringar sjunger och skrattar högt och skriker, kan det vara störigt men inte särskilt konstigt. Kanske sätter de på musik på högsta volym från mobilen. Störigt. Men inte konstigt. De kommer växa upp och sluta umgås i grupp på tuben, och förstå att den svenska offentligheten förväntar sig att att alla är grå och intetsägande.

Jag har aldrig riktigt trivts i det där. När jag lyssnar på musik vill jag vissla med, kanske sjunga rakt ut trots att hörlurarna hindrar mig från att sjunga rent.

När operamannen krossar den gråa svenska verkligheten med sin vackra tenor gör han mig innerligt glad. Det smärtar när tunnelbanedörrarna öppnas och jag märker att han inte längre hörs.

Då kliver en annan man ut och han sjunger rakt ut. En låt på arabiska.

Det finns hopp.