Elina Lundberg, reporter. Foto: Sacharias Källdén

LUNDBERG: Har morfar med mig i hjärtat på boendet

"Tack och lov för personalen, för de som kämpar i ett låglöneyrke med små resurser för att de gamla ska få fortsätta känna sig som hela människor", skriver reporter Elina Lundberg om undersköterskorna på Fruängsgården.

  • Publicerad 11:37, 20 sep 2019

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Min mormor dog i somras. Hon var 94 år och hennes tid på jorden hade runnit ut. Hon var frisk och stark länge, klarade sig hemma längre än någon trott var möjligt, men bodde sista tiden på ett vård- och omsorgsboende i ett hörn av Småland.

Här lämnade hon min morfar, ensam efter 70 år tillsammans. På avdelningen Björken bodde de vägg i vägg. I juli tömde vi mormors rum. Att åka från morfar, den piggaste gamlingen på boendet, var svårt.

“Tack och lov för personalen”, säger mamma och har rätt. När de hinner stannar de och pratar. Han får träna då och då. Han är väl omhändertagen. Men många dagar händer ingenting. På skrivbordet har han tänt ett elektriskt värmeljus. Det lyser för mormor. Tiden drar sig långsamt framåt.

Så när jag besökte Fruängsgården förra veckan hade jag morfar med mig i hjärtat. Återigen, tack och lov för personalen, för de som kämpar i ett låglöneyrke med små resurser för att de gamla ska få fortsätta känna sig som hela människor, med behov av mer än hjälp med duschar och mediciner.

Läs gärna reportaget om Fruängsgården. Morfar hade klappat taktfast i händerna om han fått vara med.