Foto: Michael Folmer

När chocken slutar att chockera

  • Publicerad 14:41, 16 apr 2019

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Så långt jag kan minnas har jag använt skratt och glädje som en skyddsfaktor. Ett skydd mot allting som oroar mig. Så länge folk skrattar och mår bra kan ingenting hemskt hända.

Skrattet är motsatsen till all min oro. En människa som ler är trygg, välmående och glad. Åtminstone om fasaden är så stark att vi kan intala oss själva det.

Jag lärde mig tidigt att se till att omgivningen ler, det blev min egen garanti på att alla mår bra. Redan som barn lärde jag mig imitera och härma beteenden på ett komiskt sätt som sedan blev till underhållning. Folk skrattade och mådde bra. Min längtan efter en värld som alltid ler ledde till att jag satsade på ett yrke som är omringat av skrattande människor. Som komiker är skratt och glädje något väldigt tacksamt att arbeta med. Men det är också nu jag inser vad som finns kvar när skrattet tystnar.

Jag oroar mig. För våra föräldrar som aldrig erkänner deras utmattning trots de arbetar tre gånger så hårt. Som inte vågar säga ifrån för att alternativen inte är få. Som presterar och tackar sig slitna hela vägen fram till en ovis pension. Som burit på alla tecken av utbrändhet i flera års tid, men som vägrar sjukanmäla sig ens för en dag.

Jag oroar mig för våra bröder som skjuts ihjäl. Jag oroar mig för varje namn som blir statistik. För varje son som smutskastas och får sin personlighet berövad i nyhetsrubriker.

Jag oroar mig för att religionsfriheten testas när systrar och bröder tvingas omvärdera sin klädsel eller sitt namn för att lyckas etablera sig inom vissa fält. Jag oroar mig för den identitetsberövande teatern många tvingas spela i för att kunna växa.

Jag oroar mig över att jämställdheten brister trots att vi bor i ett av de mest jämställda länderna i världen. Vi ser det i våra löner och möjligheter. I vad som förväntas av oss och hur vi bemöts.

Jag oroar mig för härskartekniker som finns vardagen och på arbetsplatser. Tydliga markeringar om vem som sitter högst och vem som vet bäst. Vem som ska respekteras och vem som ska nonchaleras. Det bryter ner en människa att ständigt anpassa sig och motbevisa i en permanent uppförsbacke.

Jag oroar mig för folk som berövas livet vid en så sårbar position som vid bönen. Som separeras från sina nära och kära. Lämnar familjer, vänner, drömmar och föräldrar. För att en oberoende part ansåg sig själv ha rätten till detta.

Mest av allt oroar jag mig för att jag inte blir chockad längre. Jag har förstått att skrattet inte är ett permanent och evigt skydd längre, utan snarare en temporär lättnad. Men jag har också insett att vissa händelser allt oftare rinner ut i sanden, fastän vi skriker oss hesa.

Jag blir orolig för likgiltigheten som växer runt omkring oss. Den härdade huden som bara blir tjockare. Empatin som trampats ihjäl. Det är när chocken inte längre chockerar som den övergår till acceptans, och det är livsfarligt.

Jag vill fortfarande en värld där alla ler, men inte för att vi blundar.

Stockholm Direkt