Christoffer Röstlund. Foto: Sacharias Källdén

RÖSTLUND: Hur fan funkar garderoben på en nakenklubb?

Varför är alla så fixerade vid hur mycket hud som visas? Reporter Röstlund tycker att det är mer fascinerande hur man styr upp logistiken kring en nakenklubb. Och hur det känns när lamporna tänds och det är dags att gå hem.

  • Publicerad 10:42, 27 feb 2018

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Technopartiet och deras nakenklubb har blivit medialt sprängstoff i det lilla. Och i det frikyrkliga. Södermalmskyrkan, en liten församling som hör till den bibeltrogna och med svenska mått mätt extrema trosrörelsen, har rasat mot att lättklätt dansande leder till korruption av själen.

Så får de såklart tycka, precis som att de ultraliberala technopartisterna lika mycket får värna om arvet från den svenska syndens glansdagar. Demokrati, yttrandefrihet, ja ni vet.

LADDA NER VÅR APP Iphone eller Android

Själv kan jag med mina icke-existerande erfarenheter av nakenfestande inte släppa det logistiska med att ta av sig kläderna på klubb. Det är mer fascinerande än näckandet. För hur fungerar det i praktiken? Ta garderoben, som exempel.

Att hänga av sig jackan i en kroggarderob en vanlig kväll kan ta sin tid. Hur blir det när det är jacka, tröja, t-shirt, byxa, och så vidare, som ska hängas in? Går det att hålla reda på allt? Speciellt under en svensk vinter då jackorna är feta och lagren extra många. Plånbok, kontokort, mobil: har man dem mellan skinkorna sedan?

LÄS ÄVEN Kyrka rasar mot nya nakenklubben på Söder

Skorna, tar man av sig dem? Eller går alla omkring som det erkänt osexigaste som finns: helt naken person med saker på fötterna? Har någon tänkt på fotvårtor? Technopartiet kanske bör ta sitt ansvar och dela ut sockeplast. Och! Blir det ändå inte förjävla kallt hur hårt man än dansar, i dessa tider av snösmockor?

Sedan har vi det problematiska med vad som händer när det roliga är över, lamporna tänds och det är dags att ta på sig rubbet och blada hem. För i den situationen har jag varit. En gång innan det fanns mobilkameror (tack och lov) tog jag av mig prick allt när jag stod på scen med mitt band. Det kändes ruskigt coolt och publiken blev som tokig.

Det kändes mindre coolt när vi spelat klart, lamporna tändes, och jag var tvungen att hänga av mig min bas för att ta på mig igen. Inför publik. Euforin var så att säga död.

LÄS ÄVEN Det här är Technopartiet

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.