Foto: Sacharias Källdén

RÖSTLUND: Jag får ångest av barn med dyra telefoner

"Jag vill inte ha det som i Nordkorea. Men var det inte bättre på den tiden svenska barn lekte med kottkossor och en bit kol?", funderar reporter Röstlund.

  • Publicerad 19:54, 31 okt 2019

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Min dotter säger att "alla andra" i skolan har Iphone 6 eller 7. Själv äger hon bara en skruttig 5:a som hon haft "i 10 000 år". Mellan raderna: det är synd om henne.

Nå, nu ska man ta måttet "alla" med en grävskopa salt, då det kommer från en fjärdeklassare som pikar sin pappa för att få en ny lur. Men hetsen om dyra digitala statusprylar, den är högst äkta. Och den kryper allt längre ner i åldrarna vilket i sin tur ger mig en allt större, sorgligare klump i magen.

Det betyder inte att jag vill ha det som i Nordkorea. Tiden då svenska barn lekte med kottkossor och en bit kol är dränkt i historiens slaskhink. Tyvärr.

För det är något absurt i att disträa, lättrånade tioåringar ränner omkring med apparater värda många sköna tusenlappar. Än mer absurt blir det när skärmarna institutionaliseras som ett måste för att hänga med i skolan.

Läs här om hur mellanstadieelever, alltså barn i min dotters ålder, bär datorer för närmare 10 000 kr till och från plugget varje dag. Till danslektioner, hockeyträningar, och alla andra fritidsaktiviteter som de unga ska klämma in varje vardag efter studierna.

Rektorn säger att tja, sånt är livet. Digitaliseringen är oundviklig och kidsens privata telefoner är värda lika mycket. Om inte mer. Visst. Men det gör inte min magklump om prylstress och pengaprestige direkt mindre.

JARNLO: Vi föräldrar leder in barnen i en destruktiv statusjakt