Christoffer Röstlund Jonsson och Tommy "Tompa Eken" Ekengren. Foto: Sacharias Källdén/Andreas Enbuske

RÖSTLUND: Tack för punken och bullarna, Tompa!

I tre decennier har Tompa Eken bokat band och bakat bullar på Kafé 44. Men nu är det över. Reporter Röstlund hedrar en legendar, och hyllar Sveriges viktigaste rockklubb.

  • Publicerad 18:40, 27 jun 2018

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Jag besökte Kafé 44 första gången 1995. Musikaliskt var det meningslöst eftersom ett indiepopband i gärdsgårdsligan lirade. Tunt med talang, tunt med folk – en medioker konsertupplevelse.

Men som norrländsk tonårspunkare på semester i huvudstaden var jag tvungen att betala in mig och vandra ner längs den där smala trappan, bara för att kunna säga att jo du Umeå, nog fan har jag varit på Kafé 44! På Södermalm! I Stockholm!

Redan då var 44:an, som det heter i folkmun, mytomspunnen och etablerad som punkens högborg. Och idag, 2018, är det, för att använda en rockjournalistisk ultraklyscha, omöjligt att överskatta den lilla klubbens betydelse för svensk rockmusik.

Trångt och intimt, dunkelt och lagom skabbigt, svettigt och officiellt nyktert (nåja), vilt vissa kvällar, tryckande likstelt andra. Sedan min debut för 23 år sedan har Kafé 44 och jag blivit bästa polare tack vare hundratals besök. Senast förra veckan var jag där, då två amerikanska straight edge-band du aldrig mer kommer att höra talas om rullade genom byn.

Där har jag själv stått på scen ett tiotal gånger, hamnat i slagsmål i logen, smygsupit framför scenen och varit regelbrytande dyngrak, firat nyår, bråkat, älskat, hånglat, samlat blåmärken, stagedajvat, röjt, och haft dödstråkigt på en av de där standardgigen en vanlig rutten tisdag som man trots trötthet släpar sig iväg till. Här gick min dotter på sin första konsert som femåring, ett lokalt antifascistiskt hardcoreband.

Tompa Eken lämnar Kafé 44

Och jo då, Tompa Eken har väl varit där i princip varje gång som jag varit där. Så given att man inte ens tänker på det bortom ett förstrött nickande och ett slappt "tja". Med sina bullar på den silvriga plåtbrickan, som han alltid när kvällen är över och golven börjat skuras, kommer viftandes med och frågar "ere någon som ska ha den här sista eller?".

Så tack för de här åren Tompa. Du har gjort dig extremt välförtjänt av pensionen. Stort tack för allt. Och Kafé 44 lever vidare. För stället och punken står inte och faller med en man, oavsett hur goda bullarna är.

LADDA NER VÅR APP Iphone eller Android

Veckans känsla: supersur

Det är verkligen helt orimligt att gnidiga SL tar betalt av barn från sju års ålder. Hur många sjuåringar åker tunnelbana själv?

Hej!

Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter.

Håll dig till saken. Håll god ton. Du ansvarar själv för att ditt inlägg inte bryter mot svensk lag.

Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.