"Chocken som nu skakar mig och hela Sverige kan nog inte förklaras med annat än krocken i huvudet: Hon?!" skriver reporter Sophie Stigfur. Foto: Privat, från SVT:s dokumentär "Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är"/Sacharias Källdén

STIGFUR: "Jag gick inte heller vid första slaget"

Vi vet att det kan hända vem som helst. Men det händer väl ändå inte mig... eller sådana som Josefin Nilsson. Tills det gör det.

  • Publicerad 10:30, 27 mar 2019

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

De berättade att man ska gå vid första slaget. Det de inte berättade, är att det kan bli rätt suddiga konturer kring den självklarheten. Vad är ett slag egentligen, båda kanske var fulla, kanske var det mer en hård knuff, minns man verkligen exakt vad som hände?

De berättade att man ska gå vid första slaget. Det de inte berättade, är att när man väl pratar om det med sina tjejkompisar, många år senare, har flera varit med om samma sak. Också de, för många år sedan, utan att någonsin berätta det för någon. För vad skulle det säga om oss, om vi berättade, men ändå lät det fortsätta?

Man ska gå vid första slaget. I SVT:s dokumentär om sångerskan Josefin Nilsson läser hennes syster upp ett stycke ur det som ska bli boken om hennes liv, och börjar med just denna mening. Så överhängande är fortfarande behovet av att förklara varför det inte funkar så.

Under en kortare period i mitt liv var jag med en man som var våldsam. Det var inte i närheten av den terror som Josefin levde i, den terror som till slut tog hennes liv. Men visst fanns rädslan för våldet där i bakhuvudet. På fyllan, när han kände sig liten, när jag tryckt på för många ömma punkter.

Och nej. Jag gick inte.

Ända sedan jag var liten har jag haft Josefin som förebild. Jag minns att hon sjöng på tv och att pappa höll henne högt: som den lysande jävla kraft hon var. Sinnebilden av en Stark Kvinna™. Och. Vi VET ju bättre än att chockas av att detta kan hända “någon som hon”, vi vet att det inte är svaga människor som fastnar med destruktiva partners. Jag visste det också. Trodde jag. Tills nu. För chocken som nu skakar mig och hela Sverige kan nog inte förklaras med annat än krocken i huvudet: Hon?!

I debatten vill många nu flytta fokus till männen, att frågan nu bör handla om varför män slår och inte varför kvinnorna stannar. Fullt rimligt och nödvändigt.

Personligen är jag dock rätt så jävla trött på att försöka förstå de här männens beteende.

När jag intervjuade Lo Kauppi inför hennes föreställning Män kan inte våldtas, berättade Lo om hur hon i sin research stött på en våldtagen kvinna som i efterhand försökt förstå det hon varit med om. Hon sökte upp mannen som utsatt henne, helt utan anklagelser, hon ville bara prata, reda ut, tillsammans analysera: hur det kunde bli såhär? Vad hände med oss? Hon möttes av stängd dörr. Tystnad.

Flera år efter att jag själv slutat träffa mannen som hanterade ilska med kroppen, fortsatte självförebråelsen. Den självklara devisen jag lärt mig som barn slutade inte piska runt som en torktumlare i skallen: Varför. Gick. Jag. Inte.

Så jag skickade ett sms. Jag undrade om han funderat något över varför det blev som det blev, om han fortfarande faktiskt tyckte att det var mitt eget fel? Levererat med undergivna silkesvantar: “Ingen biggie eller så, undrar bara”.

Jag ville förstå.

Svaret: “Nej, jag har inte tänkt på det alls. Men jag skäms när du tar upp det”.

Två dagar senare: “Gott nytt år!”

Dramaten om inställda föreställningarna

Den nu aktuella skådisens reaktion i Expressen efter att det han utsatt Josefin för blivit känt, är ungefär att detta väl inte är något att hetsa upp sig över. Saken är uppklarad och "människan är ju död". Här finns inget att begrunda och förstå – move along, folks.

Anledningen till att män slår måste redas ut och tas tag i med full kraft från hela samhället.

Men om det är något jag tar med mig från vetskapen om mörkret Josefin levde i är det denna uttjatade men ack så viktiga klyscha: vi måste våga fråga människorna omkring oss hur det är. Ingen är resistent mot en förgörande relation förklädd till kärlek.

Oavsett hur glada och härliga liv dessa människor verkar ha. Oavsett hur jobbigt och obekvämt det känns: fråga hellre hundra gånger i onödan.

Jag lovar att i alla fall verkligen försöka.

#brinnförjosefin