Med spetsar som meditation

Varje vecka träffas ett trettiotal personer i Tumba för att knyppla tillsammans. I helgen ställer de ut sina spetsar i Botkyrka konsthall.

  • Publicerad 13:27, 17 apr 2015

– Det enda du behöver veta är att knyppling består av två saker. Det ena är vridning åt vänster och det andra är korsning åt höger, säger Iréne Lindstrand Hålén.

Och så visar hon på spetsen framför sig.

– Titta, så här bildar man två nya par. Svårare än så är det inte, säger hon och skrattar.

Visst låter det enkelt.

I en sal på Broängsgården i Tumba sitter åtta personer djupt insjunkna i sitt hantverk. Det är tyst. Med undantag från ett försiktigt klapprande från några träpinnar.

Eva Hoffman, en av deltagarna i kursen metallknyppling, släpper pinnarna och lyfter upp händerna framför ansiktet.

– Det här är oerhört meditativt. Du använder båda hjärnhalvorna. På en kvart är stressen borta. Man kör mest på autopilot, men samtidigt måste man ha intellektet med.

Avkopplingen målet

Den färdiga spetsen är inte det viktigaste, menar hon. Flera kursdeltagare håller med – det handlar om avkoppling.

Cirkelledaren Sam Jakobsson har knypplat sedan 1997. Han tycker att en av det bästa sakerna med knyppling är att det alltid finns nya saker att göra. För tre år sedan utvecklade han kursen i metallknypping. Den har nytt uttryck på traditionell grund, förklarar han.

Metalltråden gör det enklare att göra tredimensionella föremål. Han håller upp en silverfärgad spetskub med en blå pärla i.

– Man kan till exempel göra smycken, säger han och visar hur kuben kan bli till ett örhänge.

I rummet intill sitter ytterligare åtta personer och kämpar med sina första traditionella spetsar. De går nybörjarkursen med cirkelledaren Monica Larsson.

En av kursdeltagarna, Lisbeth Tholén, håller tråd och pinnar i händerna. Hon ska precis börja om från början.

– Jag ska knäcka det här mönstret! säger hon målmedvetet.

Knyter samman sekler

Iréne Lindstrand Hålén kommer in i rummet. Hon tog initiativet att starta knypplingskurserna i Tumba.

– Det här mönstret ger mig gåshud, säger hon och tar fram en spets som hon gjort utifrån några prickade kartongbitar.

Sedan börjar hon berätta om historien bakom spetsen. Det börjar med Ottilia Johnsdotter.

– Hon var mest aktiv som knypplerska i slutet av 1800-talet och fram till 1907 då hon blev blind. I dag finns bara prickade kartongbitar kvar, så ingen vet hur ett knypplat arbete från Ottilia såg ut. För mig har Ottilia varit en stor inspirationskälla. Känslan av att kliva in i 1800-talet och försöka binda ihop det till användbart 2000-tal. Det är stort, säger hon.

Iréne Lindstrand Hålén menar att knyppling är enkelt, men bakom varje spets ligger mycket arbete. En kursdeltagare berättar att hon kan knyppla en hel kväll och har då kommit tre millimeter.

Det måste krävas ett väldigt tålamod för att kunna knyppla?

– Nej faktiskt inte. När jag skulle börja knyppla sa min man att jag var alldeles för otålig och utåtriktad, men nu är han väldigt imponerad. Tålamod är inget krav, men en vilja måste man ha. De flesta gillar ju utmaningar, säger Iréne Lindstrand Hålén.

Utställning

I helgen är det knypplingsutställning i Botkyrka konst-hall i Tumba centrum.

”Det blir lite gammalt, lite mittemellan, lite nytt och lite framtid”, berättar Irene Lidstrand Hålén. Där finns även möjlighet att prova på att knyppla. Från åtta år.

n Fredag 24 april, 11-17.

n Lördag 25 april, 11-15.

n Söndag 26 april, 11-15.

Dekorativt hantverk

Knyppling är en form av handarbete och används för att tillverka spets. 

Man tror att knypplingen kom till Sverige på 1500-talet.

Knypplingens spetsar har oftast använts som dekoration på klädesplagg, till exempel finns spetsar på folkdräkter runt om i landet.

Källa: Föreningen Knyppelpinnarna

Visa merVisa mindre