TIGERN. Ingegerd Brusewitz har bott i Hornstull i snart 70 år. Foto: Sacharias Källdén

100-åringen som älskas av hela kvarteret

I snart 70 år har Ingegerd Brusewitz bott i samma hus i Hornstull. När hon i veckan fyllde 100 år firades hon storslaget av grannarna. Här berättar hon om kärleken till sitt älskade Söder.

  • Publicerad 08:30, 27 maj 2018

– Jag sa alltid till min älskling Torsten att pensionär, det kommer jag aldrig bli. Så kan det gå. Livet är en bluff, säger hon och skrattar.

Det var 1950 som den då 30-åriga Ingegerd, till vännernas bestörtning, tog med sig maken och flyttade in på Heleneborgsgatan. På den tiden avslutades varenda bostadsannons med "Ej Söder" och när vännerna skulle komma och hälsa på klädde de ned sig – de var alltför rädda för att bli av med överrocken eller ihjälslagna, skrattar Ingegerd.

– Men vi var inte ett dugg oroliga. Vi hade en tvåa vid vattnet och tyckte att det var underbart vackert, säger hon.

– Jag glömmer aldrig första natten. Det var alldeles svart, vi hade inga lampor än. Så kröp vi fram långsamt över golvet genom mörkret mot fönsternischen, och möttes av den slående utsikten över Riddarfjärden och det kalla ljuset som strömmade in mot oss. Vi tittade på varandra och sa "här stannar vi".

LADDA NER VÅR APP Iphone eller Android

Huset var redan från början ett "snällt hus" som Ingegerd uttrycker det. Första veckan blev hon och Torsten bjudna på en varm karott av grannarna. Vänligheten har fortsatt, något som märktes när hon fyllde 100 år och firades i trädgården av grannarna.

Engagerad i området

Ingegerd har hunnit med en hel del under sitt sekel på jorden. När staden först ville spränga bort Pålsundsberget på 60-talet var hon ledande i motståndskampen, en strid som 37 år senare vanns, då berget förklarades som naturminne.

– I tidningarna skrevs det att "nu har tigrarna på Helenborgsgatan hoppat fram”. Och det var ju jag och min älskling Torsten.

När kuratorsyrket var nytt var Ingegerd en av de första. Hon har förlorat vänner i andra världskriget, och vårdat sårade soldater i Norrland. Hon har fått näsdukar av Nelly Sachs när de möttes av en slump vid Hornstulls strand, näsdukar som hon snöt sig i: “ja, det här var ju innan hon fick Nobelpriset”.

Knarkskeppets ägare talar ut: "Det känns för jävla sorgligt"

Även om hon arbetat med människor har konsten och litteraturen alltid varit en stor del av livet, vilket inte bara märks i de oräkneliga antalet tavlor och böcker i lägenheten, utan även i hennes röst. När Ingegerd pratar är det som att lyssna till en välskriven bok.

UPPSLUTNING. När Ingegerd Brusewitz fyllde 100 år i söndags samlades många grannar i huset för att fira henne. Foto: Sten Svensson

1944. Ingrid har bland annat jobbat med att vårda tyska och finska soldater i en barack i Norrland. Foto: Sacharias Källdén

Att ha sett så mycket mörker har inte alltid varit lätt. Men det har gett henne en öppenhet inför andra människor. Medan andra tog omvägar förbi Högalids vårdhem där alkoholiserade sjömän fick tak över huvudet, njöt Ingegerd av djupa samtal med männen. Hon nämner också 1950-talets skyltar med texten "bettlare undanbedes" som satt på var och varannan dörr.

– Tiggeri är inget nytt, som det kan framställas ibland. Människor har alltid kunnat råka illa ut, det kan vara du eller det kan vara jag. Vi är i grunden väldigt lika varandra, vi människor.

Nya naturreservatet fullt av övergivna vrak

Vissa saker har dock förändrats på Söder, konstaterar Ingegerd. I takt med att allt fler lägenheter omvandlats till bostadsrätter, har befolkningen gått från att vara en brokigare skara till att bli mer homogen och välbeställd. Men Ingegerd tycker fortfarande att det finns en särskild benägenhet att hålla ihop på Söder, en omtanke och oknusslighet – "Södermalmsbor är lättpratade".

Väntar på Torsten

Vad livet har i sitt sköte framöver vet hon inte. Klart är att det blivit mer ensamt sedan Torsten gick bort för 3,5 år sedan. Men i samband med det har hon funnit tröst på Nytorgsträffen, numera hennes "andra hem", där hon förutom att hitta nya vänner också studerar idéhistoria.

–  Jag känner mig oerhört tacksam över livet. Samtidigt känner jag mig också färdig med det. Färdig och fri.  

Ingegerd tittar ut genom fönstret.

–  Varje kväll när jag lägger mig vinkar jag och säger "godnatt Torsten, vi ses kanske inatt". Men så vaknar jag ändå nästa morgon, lika förvånad varje gång, säger hon och skrattar.

LIVSKAMRAT. Ingegerd träffade maken Torsten på en studentskiva. ”Vi försökte göra oss märkvärdigt intelligenta för varandra, men det fick vi snabbt lägga på hyllan”. Foto: Sacharias Källdén

KOMPIS. När man blir äldre blir man mindre upptagen av sig själv och uppgår i ett kamratskap med världen, säger Ingegerd. Foto: Sacharias Källdén

En älskads bortgång

I drömmen

såg jag dina händers fina nät av skaparvilja

dina naglars kupade solar av vishet

kärleksvecken i händernas insidor

I drömmen såg jag detta

och tryggheten band samman mina dagar

Ingegerds dikt publicerad i DN mars 2015, efter maken Torstens bortgång.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.