Petter Beckman, chefredaktör.

BECKMAN: Därför ska du prata med din motståndare

Hälften av hennes kompisar röstar på SD. Andra halvan röstar vänster. Alexandra försöker få dem att lyssna på varandra. Det är svårt, men kanske den viktigaste motståndshandlingen just nu, skriver Petter Beckman, chefredaktör i en krönika inför söndagens val.

  • Publicerad 13:00, 7 sep 2018

Du har bestämt dig för att rösta på SD på söndag. Alternativt bestämt dig för att SD:are är idioter som borde skickas till månen. Ni har diskuterat klart, tycker ni. Den här texten handlar om er.

Fast egentligen mer om Alexandra, som ni kanske har pratat med någon gång. Hon försöker fatta hur ni tänker.

”Jag frågar alla jag känner vad de ska rösta på”, berättar Alexandra. ”Senaste månaderna har jag pratat med över 200 personer. Minst hälften svarar Sverigedemokraterna. Andra halvan är vänster. Båda sidor lika tvärsäkra. Lika arga.”

”Och jag förstår inte: hur kan folk inte vara nyfikna på hur den andra sidan tänker – och varför? Hur ska man då kunna lära sig något nytt?”

Mycket hat i flödet

Alexandra är min hjälte. Hon är inte journalist, men skulle gärna vilja vara det. Hon bor här på röda linjen, en hårt kämpande, frånskild trebarnsmamma som skyfflat sig fram genom tonvis av skit. Ödmjuk, klok och stark. Har alltid klivit ut som segrare. Alltid varit intresserad av vad som driver människor och av hur människor kan utvecklas till det bättre.

Men det här med politiken har kommit nu på slutet. För ett halvår sedan visste hon knappt om hon skulle rösta.

Det började med Facebook. Alexandra har visat mig hur hennes flöde sett ut: en kokande flod av ilska och frustration. Ibland hat. Mycket om ”massinvandringen” och om hur ”vårt land har förstörts av de styrande sju partierna”.

Många av hennes kompisar delar inläggen. Varför?

”Ni borde prata med Johan”, säger hon till mig. ”Ni som är journalister. Han har hamnat på gatan, utan bostad, utförsäkrad. Han tycker att samhället erbjuder bostad och pengar till nyanlända som kanske inte ens har flytt från krig, resurser som andra svenskar inte har rätt till. Det är sånt som får folk att rösta på SD.”

Jag förstår att du haft det svårt och känner dig sviken. Sånt behöver läkas och bearbetas för att inte förvandlas till hat. Men att göra politik av en nedtryckt ilska kan inte leda till något bra,

Alexandra vill att fler ska se var ilskan kommer ifrån. Hon visar facebookfilmer för sina kompisar inom vänstern, med budskapet att en del unga afghaner har kommit hit utan riktiga flyktingskäl, mest för att få en betald utbildning.

Sant eller inte? Kan man ställa afghanska killar mot utförsäkrade Skärholmsbor? Just där åsikterna krockar hårdast är det viktigast att vi pratar med varandra, tycker Alexandra.

Men många inom vänstern vill inte ens diskutera frågan, menar hon. Istället blir det dåligt stämning, vilket gör henne ledsen.

Så Alexandra tog alltså steget och blev Sverigedemokrat? Nejdå. Hon blev ännu mer nyfiken på hur folk kan se så olika saker.

Bättre med psykolog

”Det jag har förstått, särskilt med SD-sympatisörerna, är hur arga de är. Nästan alla har varit med om någon orättvisa. De har inte fått hjälp när de verkligen behövde det. Och de anser att det bara är SD som helt säkert kommer att ge utsatta svenskar lika stor rätt till boende, tandvård och så vidare”.

”Men jag säger: Gå till psykologen och sök riktig hjälp istället. Jag förstår att du haft det svårt och känner dig sviken. Sånt behöver läkas och bearbetas för att inte förvandlas till hat. Men att göra politik av en nedtryckt ilska kan inte leda till något bra.”

Alexandra har märkt att livshistorier fungerar bra för att starta samtal. Hon tar med sig de muslimska vännernas oro för den växande främlingsfientligheten och lägger fram den för SD-kompisarna, för att väcka nya tankar.

Och vad hoppas jag själv? Jo, att Alexandras samtalsmodell om fyra år har tagit över hela Facebook.

En SD-politiker i en småländsk stad säger rakt in i kameran att man måste vara född i Sverige av två svenska föräldrar för att räknas som svensk. Alexandra visar klippet i för SD:arna i bekantskapskretsen.

”I princip alla tycker att det är hårresande. Flera säger att de inte kan rösta på ett sånt parti. För det där är ju rasism. Och väldigt få av alla jag pratar med är rasister på riktigt.”

Alexandra är säker på att man kan skapa ett tydligt och rättvist system för fördelning som båda sidor kan acceptera. Men då behöver folk lyssna mer på varandra.

”Om man bara pratar politik med kompisar som tycker lika, det leder bara till att man pratar ihop sig ännu mer, och tycker ännu sämre om de andra. Men jag kan ju inte krampaktigt hålla fast vid en åsikt bara för att jag är arg eller rädd. Hur ska vi då kunna förhandla om en lösning?”

Omvänt flera kompisar

På söndag är det val. Alexandra kommer att rösta på ett av de traditionella partierna. Hon tror att hon har omvänt flera av sina SD-kompisar att göra samma sak.

Och vad hoppas jag själv? Jo, att Alexandras samtalsmodell om fyra år har tagit över hela Facebook. Demokratins fiender vill ha polarisering. Verklig dialog kräver mod. Kanske är det Alexandra gör vår tids viktigaste motståndshandling.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.