Efter 20 år av fantastiska och omöjliga projekt på Lillholmsskolan har bildläraren Sten Canevall gått bort. "Han gav Skärholmens unga självkänsla och tro på sig själva", säger tidigare kollegan Tuva-Stina Lindén. Foto: Arkivbilder och elevarbeten

Bildläraren Sten Canevall gjorde det omöjliga möjligt

Han gjorde allt på riktigt. Såg alla och var ständigt nyfiken. Efter att hastigt insjuknat gick bildläraren Sten Canevall bort den 11 oktober i år. Men minnet av honom lever kvar. Hos kollegor och hos elever. Och i berättelserna om alla de omöjliga projekt som han gjorde möjliga.

  • Publicerad 07:30, 23 nov 2019

Det känns som att han när som helst ska komma åkande på sin cykel.

Lilla huset på prärien. Så kallade bildläraren Sten Canevall sitt lilla kungarike i en gammal förskolebyggnad, ett stenkast från resten av Lillholmsskolan. Kvar på tavlan i bildsalen står en av de sista uppgifterna han skulle ge sina elever – ett egentillverkat skissblock.

För att inspirera dem har han gjort några exempel. Eller några och några. Det är ett tiotal helt olika varianter som hänger där. Inget gjordes halvhjärtat.

– Det går inte att förstå att han är borta. Det känns som att han när som helst ska komma åkande på sin cykel, säger Nagam Muneer, som går i nian på skolan, när hon tittar på blocken.

Tillsammans med klasskompisen Maftuna Hassan guidar de oss i Lilla huset på prärien. Där hade Sten sin muffinsmaskin – varje fredagseftermiddag höll han öppet för alla som ville komma förbi på lite muffins, saft, te, kakor, snack och skapande. Där är alla lerfigurer som använts i de senaste stop motion-filmerna. Där är en av skisserna från den årliga Halloweenlektionen, där Sten alltid klädde ut sig och stod modell.

Det bakre rummet är fyllt till bredden med målningar och tavlor som skapats av hans elever under alla hans år på skolan.

– Ingen annan fick gå in här. Det var bara han. Han visste vartenda move man kunde göra för att inte allt skulle ramla, skrattar Maftuna.

– Man fick inte slänga någonting. Även om det var en jätteful bild – han skrek att de inte fick slängas. Han tyckte att allt man ritade hade en mening, att alla var unika på sitt sätt, säger Nagam.

Alltid nyfiken. Så beskrivs Sten av kollegor och elever. Och nyfikenheten smittade av sig. ”Jag fick alltid låna hans kamera och sen visade jag upp bilderna jag tagit för honom. Han fick mitt fotointresse att växa och öppnade nya dörrar för mig”, säger Maftuna Hassan, som tillsammans med Nagam Muneer visar oss runt i Stens kungarike – bildsalen. Foto: Claudio Britos

Han brann så mycket för sina saker, så att man själv blev helt uppslukad och involverad – man ville bara vara med.

På Lillholmsskolan jobbade han i 20 år. Först genom projektet Fantasifabriken som han och Hans Norkvist startade på här och i Bredängsskolan. Senare som bild- och förstelärare.

Ständigt nyfiken. Ständigt med i samhällssvängarna. Aldrig trött på ungdomarna eller jobbet. Dansade till all musik kidsen spelade upp, även om texterna var "olämpliga".

I sin skjorta, kavaj och stickade tröja var han en av de första att använda digitala verktyg i skolan, korsade och blandade olika skolämnen i elevuppgifterna. 2005 fick han lärarpriset Guldäpplet.

– Han var en riktig kvalitetsmänniska. Slarvade inte när det kom till betygen. Och det slog aldrig fel – Sten var alltid sen med dem. Inte för att han var slarvig, utan för att han ville gå igenom allt en gång till. Sen kom han alltid med en chokladask som förlåt, skrattar Annika Hällsson, rektor som har jobbat med Sten i 24 år.

På riktigt

Hon och mångåriga kollegan Annika Eriksson minns tillbaka på allt Sten gjort med sina elever. För för honom räckte det inte med att ungarna bara gjorde någon teckning. Det skulle vara på riktigt. Och det skulle visas upp, helst för hela världen.

– Det var det som var grejen med Sten. Han brann så mycket för sina saker, så att man själv blev helt uppslukad och involverad – man ville bara vara med. Och alla hans projekt höll så hög kvalitet, han kunde hålla på hur länge som helst med layout och texter. Själv var man lite matt, hade säkert gett upp mycket tidigare. Men han tänkte inte så, säger Annika Eriksson.

– Och det var många gånger som han fick elever att prestera långt över vad vi trodde var möjligt. Alla blev omfamnade av hans höga förväntningar, fortsätter hon.

Fantasifabrikörer. Sten Canevall kom till Lillholmsskolan och Skärholmen med kollegan Hans Norkvist och deras projekt Fantasifabriken. Foto: Arkivbild

Genom åren har skolans elever fått ställa ut på allt ifrån Nationalmuseum till Etnografiska och Medelhavsmuseet. Det har producerats böcker och gjorts filmer. Efter att några elever gjort skisser på stolar fick han en fabrik i Småland att producera fullstora versioner av dem – helt gratis.

Tre tjocka pärmar fyllda med tidningsutklipp visar hur han satt Lillholmsskolan, Skärholmen och Vårberg på kartan. Bilderna från när han fick hela Persson-regeringen att posera på samma sätt som hans elever hade gjort. Artiklar om protesterna han organiserade mot utvisningen av en elev.

– Hans tanke var att det fanns så mycket kraft i förorten. Den kraften kan vara problematisk om man inte tar hand om den på rätt sätt – men om man gör det kan det bli så otroligt bra. Och han själv är det bästa exemplet på det, säger Annika Eriksson.

– Han fick det omöjliga att hända. Och han brukade alltid säga att han skulle cykla runt jorden, säger Nagam Muneer.

– Ja, hade han fått bli pensionär hade han säkert gjort det också, säger Annika Hällson.

Satte Skärholmen på kartan. Tidningsutklippen om Lillholmsskolan och Stens elevers olika projekt fyller flera pärmar. "Man kan tänka sig att vid 63 år kanske man är lite trött på ungdomar och att lära sig och testa nya saker. Men det gjorde inte Sten. Vi försöker alla lära oss av det", säger Annika Hällsson, rektor på skolan. Foto: Claudio Britos

Dokumenterade 20 år av Lillholmhistoria

Sten Canevall dokumenterade det mesta som hände på Lillholmsskolan. På hans Youtube-kanal samsas videos av skolavslutningar med elevernas olika filmprojekt – där han ofta har huvudrollen och där allt ofta slutar i kaos. Inte helt och hållet som det var egentligen.

"När han blev arg kunde han utbrista i ett 'Ay, caramba!'. Han kunde verkligen inte bli arg, men vi skärpte oss även om vi dog av garv inombords. Och han behövde egentligen inte säga till oss, för alla älskade och respekterade honom", berättar eleven Maftuna Hassan.

Även på Stens egna webbsida – Lillholmsskolans bildakademi – finns de flesta arbeten som elever producerat samlade, tillsammans med den Konstfacksutbildade lärarens samlade bildskola.

Gjorde det omöjliga möjligt. Efter att elever designat stolar fick Sten Canevall dem att bli verklighet, genom att få med en möbelfabrik på tåget. Här Alazar Beyenes stolmodell – en gigantisk tron på närmare 300 kilo. Foto: Arkivbild

Älskad. När Sten begravdes på Skogskyrkogården var det fullsatt med tidigare och nuvarande elever och kollegor. Likadant under minnesstunden på Mikaelikyrkan i Skärholmen. Foto: Claudio Britos

Andra röster om Sten:

"Han gav en massa av Skärholmens ungdomar en känsla av att 'jag är viktig. Jag har något att säga'. Vi har förlorat en unik människa, en motkraft till alla negativa krafter som finns idag, en som gav Skärholmens unga självkänsla och tro på sig själva".

Tuva-Stina Lindén, tidigare kollega på Lillholmsskolan

"Sten var speciell, han har påverkat oss mer än någon annan lärare jag har haft. Och jag har haft många. Man brukar säga sikta mot stjärnorna och du når trädtoppen. Sten siktade bortom universum. Han öppnade upp en värld för mig som jag inte visste fanns, det är tack vare honom jag går på KTH idag. Han var inte bara en lärare, han var som familj. Vi gick alltid till hans bildsal efter skolan och trots att han satt och rättade prov pratade han alltid med oss. Om hur det gick i skolan, hur dagen varit, om framtiden. Han var som vår psykolog.

Och han var så osjälvisk. Han kunde ha öppet i bildsalen på lördagar och söndagar för att vi skulle komma in och göra klart våra bilder, eller bara äta mat och prata. Jag minns en gång, när vår skola hade brunnit och två ungdomar hade blivit skjutna. Alla var ledsna och någon frågade honom vad meningen med livet var. Då sa han 'Svaret går inte att hitta under en sten eller bakom ett träd. Det enda man kan göra är att göra bra saker ifrån sig i det här livet. Då stannar man kvar i andras tankar och blir odödlig'. Det har Sten verkligen lyckats med".

Shahad Muneer, tidigare elev på Lillholmsskolan

"Sten var orädd och påfallande säker i sin lärarroll. I bildsalen öppnades en ny värld: den kreativa världen där inget är omöjligt. Fredagar efter klockan 14.30 höll Sten bildsalen öppen. Musiken flödade, eleverna jobbade och Sten höll på med sina saker, om han inte stod och gräddade muffins. Nu är det tyvärr slut med muffinsbak, Fantasifabriken är borta för alltid. Vem ska nu vara Lillhomsskolans ambassadör?"

Anna Ternhag, kollega på Lillholmsskolan, i ett minnesord i DN

Foto: Claudio Britos