Foto: Sacharias Källdén

BILDSPECIAL: Stockholmare och deras hundar

Vi bad fem hundägare berätta om sina fyrfota vänner.

  • Publicerad 08:40, 24 aug 2019

Madalena och Jojo. Foto: Sacharias Källdén

Madalena Diaz Fahlström, 32, Björkhagen, med Jojo, 2.

– Han fyller faktiskt år på tisdag. Tror vi, i alla fall. Det är en greyhound korsad med... kanske en bordercollie? Jojo är adopterad från Irland så vi är inte helt hundra på det. Jag ville adoptera för det finns så många hundar som behöver hem och han ska ändå inte ställas ut.

Om det är svår att få pli på honom? Nej, han är godismotiverad. Jojo är som tonåringar är mest: hormonstinn, obstinat och världens snällaste. Vinthundar behöver mycket träning. Jojo älskar att vara ute och röra sig. Samtidigt kan han vara väldigt lat och göra inget. Och jag är också lite så.

Birgitta och Alex. Foto: Sacharias Källdén

Birgitta von Otter, 80, Storängen, med Alex, 11.

– Jag har haft Alex sedan han var åtta veckor gammal. Ett tag hade vi tre västgötaspetsar, alla släkt. Men de andra två har försvunnit. Den senaste bara för ett par månader sedan, det var Alex morbror. Han var över 14 år. Det är så hemskt att som hundägare tvingas bestämma över liv och död. Nej, jag kan inte prata mer om det. Då börjar jag gråta. Det är bara 2-3 000 västgötaspetsar registrerade i Sverige. De är kovallare och det finns inte så många kor längre. Det är mycket hund, Alex väger en 16, 17 kilo och orkar massor. Vi har haft med honom på fjällvandringar. Han är social och energisk. Rasen är gårdshundar och larmar med skall när någon kommer. Men det är av glädje, Alex tycker att det är kul med många människor.

Catarina och Wilda. Foto: Sacharias Källdén

Catarina Groth, 63, Skarpnäck, med Wilda, 2,5.

– Wilda är mer som en katt: har en egen vilja, kan aldrig släppas, och lyssnar bara när hon vill. Hon har en väldigt selektiv hörsel. Men hon är lugn när vi är hemma, så det fungerar. Wilda är en husky, alltså en draghund, och vi är ute tre timmar per dag för att hon ska få den motion hon behöver. Utan det skulle nog allt i lägenheten bitas sönder. I vissa drag kanske vi är lika. Även om det är svårt att säga exakt. Det skulle väl vara att vi båda gör lite som vi vill.

Rickard och Bim. Foto: Sacharias Källdén

Rickard Lindgren, 26, Skarpnäck, med Bim, 2.

– Hon älskar sin boll mer än något annat. Och Bim är en diva. Därför är vi ute och kastar boll just nu. Om vi inte gör det innan matdags så äter hon inget. Det är bara så det är.

Bim är en jackapoo: 25 procent jack russell, 75 procent pudel. Det är alltså mer hets än en pudel, springandet kommer från terrierdelen. Hon är glad, lekfull, gillar att mysa med huvudet i mitt knä. Och Bim älskar sovmorgnar. Ja, det gör vi väl båda.

Josefine och Musse. Foto: Sacharias Källdén

Josefine Westerlund, 38, Bagarmossen med Musse, 2,5.

– När jag hämtade Musse i Rinkeby för ett år sedan var han ett skelett. Bara revben. Och man hade klippt svansen. För mig som vegan är det bra och viktigt att adoptera och jag tog över Musse från en familj som inte klarade av honom. En annan bra sak med adoption är att man slipper de jobbiga valpåren då de kissar inne.

Musse är otroligt snäll, lekfull, älskar barn, stark – han väger kring 35 kilo. Men eftersom han haft det svårt är han avvaktande mot vuxna. Och lite feg, så om han hör ett högt ljud gömmer han sig bakom mig. Musse lyssnar bara på mig, det är endast jag och mina barn som får gå ut med honom. Ingen annan.