Foto: Claudio Britos, Rasmus Panagiotis Columbus

De har orten under huden

Genom nålen och ut i huden flyter den. Kärleken till hemorten. Postnumrets tre första siffror, en tunnelbanevagn, en neonskylt som visar vägen hem. Hör berättelserna från dem som har orten i skinnet.

  • Publicerad 08:00, 26 okt 2019

Ingalill "von" Jonsson, Bredängsbo:

Ingalills tatuering av Bredängs tunnelbanestation har tjugo år på nacken. Foto: Rasmus Panagiotis Columbus

Hela 127 är mitt. Bredäng definitivt. Men också Sätra och de andra, det är där jag lever, där jag går runt med mina hundar. Och det är där jag kan dö. De ska bära ut mig ur 127 i en rosa likkista.

"Det skulle egentligen stå Bredäng i skylten där, men det fick inte plats. Så det fick bli hemma. Jag har bott i Bredäng i 45 år, tatueringen gjorde jag för 20 år sedan. Kärringen är ju 70, haha!

Jag gjorde den för att jag älskar Bredäng. Jag har ett stort hem, tre hundar. Det är mitt paradis och betyder allt för mig. Men jag är uppvuxen i Västertorp, så när de fick se min Bredängstatuering blev de skitarga. Jag fick göra en för Västertorp också, här på andra armen.

Mina första tatueringar gjorde jag hos "Doc Forest" (Sveriges första professionella tatuerare reds.anm) för 46 år sedan. Sen har det blivit många fler, jag har alltid varit lite annorlunda. På bröstet har jag Gnaget, på knogarna "Fuck ALS". Och så ansiktstatueringarna. Varenda en bär på så många minnen. Här över Bredäng har jag fågel Fenix. Men salongen som först gjorde den fick den att se ut som en Rinkebyduva med anorexia, så den fick jag göra om.

Hela 127 är mitt. Bredäng definitivt. Men också Sätra och de andra, det är där jag lever, där jag går runt med mina hundar. Och det är där jag kan dö. De ska bära ut mig ur 127 i en rosa likkista".

Nico Musoke, MMA-fajter från Norsborg:

Långt ifrån lagom. Botkyrka är kanske den enda kommun som har fått sin slogan tatuerad på en biceps. Foto: Claudio Britos

"I början när kommunen kom med sloganen "Långt ifrån lagom" förstod jag den inte, fan snackar de om? Men sen började jag fatta, jag tänkte det är ganska coolt ändå. Så för fem-sex år sedan tatuerade jag in det, det är ju ett kännetecken för platsen där jag är född och uppvuxen.

Jag tänkte först att den kanske kunna pusha och inspirera mig lite när jag såg den på armen. Men om man har tid att titta på sina tatueringar under en fajt, då är man rätt körd, haha!

Sen har jag en gammal tunnelbanevagn, Linje 13 Norsborg. Det är rätt basic – det var den linjen man tog hem. Eller använde för att ta sig vidare – bort från Norsborg. Alla som har åkt den vet hur oändlig den kan kännas. Och den blir så mycket mer än bara ett transportmedel – det är ett ställe att plugga på, att snacka med kompisar på, lära känna nya människor, busa, stöka, ragga brudar. Allt hände på tunnelbanan.

Idag är mina tatueringar en symbol över var jag kommer ifrån. Precis som när jag skulle gå min första proffsmatch och tryckte "Norra Botkyrka" på kläderna. Det var ett sätt att representera området – det här är jag, det här är vi och det är här vi kommer ifrån.

Under uppväxten berättade jag alltid att jag var från Norra Botkyrka och Norsborg. Det var en reaktion på alla som tyckte vi var sämre eller annorlunda, de som ville förminska oss. När de frågar var jag kommer ifrån kan jag inte svara Sverige, det är inte det de undrar. De vill veta var mina föräldrar kommer ifrån, var jag är född, allt det där. Så jag svarar Norsborg. Det är tydligare"

Blen Tadesse, sångerska från hela 127:

Blens tatuering på tummen delar hon med 127-systern Lilla Namo. Foto: Claudio Britos

"Jag gjorde min 127-tatuering när jag var med Namo i London. Ofta när jag är utomlands vill jag tatuera mig, göra något minnesvärt. Men så var jag där och bara 'vad fan ska jag tatuera?'. Då såg jag Namos lilla 127 på tummen och frågade om det var okej att jag också gjorde en. Hon tyckte bara att det var fett. Så hamnade den på mig.

Idag är det en av tatueringarna jag är mest stolt över. Det är najs att den sitter på tummen, man ser den alltid. Och den är en bra conversation opener. Man kan börja snacka med folk på ett personligt plan på direkten.

Medan våra föräldrar ser sina hemländer som sitt första hem, ser vi som växte upp här den här platsen som vårt första hem, det är en del av vår identitet. Och här finns så mycket gemenskap.

127 är den plats som har format mig mest till den jag är idag. Jag hade alla mina första erfarenheter i 127 – första gången jag blev kär, första skolan, första bråket, första festen, första låten. Alla de erfarenheterna som sitter i bakhuvudet var jag än går, som hjälper mig i mina val idag. Och det är en plats som har gett mig pondus. Jag kan säga att jag är från 127 och vara stolt.

Många av oss som bor här har en annan bakgrund. Men medan våra föräldrar ser sina hemländer som sitt första hem, ser vi som växte upp här den här platsen som vårt första hem, det är en del av vår identitet. Och här finns så mycket gemenskap. Mina föräldrar är från Etiopien, men när jag växte upp var jag hemma hos marockaner, svenskar, irakier – vi blev alla en familj, oavsett var man kom ifrån.

Hos mina föräldrar är inte tatueringar så populärt, när de såg den undrade de direkt vad den betyder. De ser inte 127 som vi ser det. Men när jag förklarade så fattade de grejen. Vart jag än går i världen kommer 127 alltid vara mitt hem".

Thomas Wahlstedt, smed från Huddinge:

Thomas tatuering med pendeltåget, Stockholms stadshus, S:t Erik och Huddinge centrum blev hans 25:e. Nu har han tappat räkningen på tatueringarna som sträcker sig från halsen till hälen. Foto: Claudio Britos

Varje gång man varit borta någonstans och kom hem till Huddinge var det det första man såg, ljuset från den där skylten.

"Jag är uppvuxen på Ringvägen i Fullersta, högst upp på kullen. Från mitt sovrum såg Huddingeskylten, då snackar vi den gamla blå, inte den nya turkosa, det är viktigt. Jag var helt emot att de skulle byta ut den.

Varje gång man varit borta någonstans och kom hem till Huddinge var det det första man såg, ljuset från den där skylten. Jag bor i Salem nu eftersom jag har barn i förskolan, men mitt enda mål i livet är att kunna flytta tillbaka till Huddinge. Det kanske är en ohälsosam kärlek jag har till den kommunen.

Mina föräldrar skildes när jag var två år och jag slussades emellan. Pappa var missbrukare och bodde på Ekerö, det var inte det minsta kul faktiskt. Varje gång jag kom tillbaka till morsan i Huddinge då visste jag att jag var safe, det är bara förknippat med värme och trygghet.

Tatueringen är helt svartvit förutom H:et som lyser blått. I tatueringen finns också S:t Erik, pendeltåget, Riddarholmskyrkan och stadshuset för Stockholm. Jag gjorde den efter att jag hade bott i Australien i ett år. Jag var typ 21. Jag hade egentligen tänkt flytta, det var bara Huddinge och Stockholm som fick mig att flytta tillbaka. Det var en subtil jävla hemlängtan. Det var ingen människa eller ett flashigt jobberbjudande. Jag visste att jag skulle behöva flytta hem till morsan och bo hos henne ett tag, vilket ju inte var så kul.

Det var nog den där tryggheten som vi maskrosbarn söker oss till."

Michel Tornéus, friidrottare från Fittja:

Michel Tornéus ville ha tunnelbanan och höghusen i Fittja tatuerade på kroppen för att alltid bära det med sig. Foto: Frankie Fouganthin/Privat

När jag kom med tunnelbanan över sjön från Masmo, då visste jag att jag var hemma. Och höghusen – jag tycker de är så vackra. Jag bodde högst upp på våning elva i ett av husen. Därifrån ser man över allt.

"Jag gjorde tatueringen 2015 så den är inte jättegammal. Jag har alltid velat vara fullgaddad men jag väntade länge för att hitta rätt tatuerare. Det måste ju vara någon som fattar ens känsla och vad man är ute efter.

Jag visste också att jag ville ha något som påminde om var jag kommer ifrån. Jag har en tatuering av ett lejon som symboliserar den afrikanska delen i mig och så ville jag ha Botkyrka, som är en så stor del av mig. Jag vill inte glömma var jag kommer ifrån utan vara stolt och alltid bära det med mig.

Så det blev tunnelbanan och höghusen i Fittja. De är så vackra för mig och att få illustrera det på kroppen känns nice.

Tunnelbanan är en viktig symbol, den skär genom hela Fittja. Jag gick i skolan i Hallunda så jag åkte tunnelbanan varje dag. Och när jag kom med tunnelbanan över sjön från Masmo, då visste jag att jag var hemma. Och höghusen – jag tycker de är så vackra. Jag bodde högst upp på våning elva i ett av husen. Därifrån ser man över allt.

I tatueringen finns det små detaljer, både konstnärens egna och sådant som jag ville lägga till. Till exempel finns det en textrad som man inte ser på en gång där det står ”världen e din”. Det är från filmen Scarface som man tyckte var jäkligt cool. Och så är det också en textrad från Latin Kings. Jag tycker om det, att du kan vara härifrån men att världen ändå är din. Det är fint att tänka på när det känns tungt."

Tobias Blomster, student från Botkyrka:

Tobias har Botkyrkas eget helgon St Botvid tatuerad på underarmen. På bröstet har han röda linjens tunnelbanevagn. Foto: Claudio Britos

"Jag ville ha en homage till Botkyrka. Jag älskar Botkyrka och det är en plats som har format mig väldigt mycket som person.

Men jag ville inte hålla på med old english font och skriva Norra Botkyrka eller så. Det hade Dogge redan gjort och jag ville ha något som jag aldrig sett förut. Jag ville ha en tatueringen som är unik och personlig.

Först tänkte jag på själva kommunvapnet, men sen hittade jag den här avbildningen av St Botvid och jag tyckte om den. Den gör sig perfekt som tatuering. Så då blev det så.

Jag har också en tatuering som föreställer en tunnelbana som är på väg ut ur en tunnel mot en måne. Den är gjord av den italienska tatueraren Oger som ofta avbildar tunnelbanor. Och jag har suttit på tuben åtskilliga timmar genom åren. Vad kan jag säga, jag gillar tunnelbanan."

Har du din ort på huden?

Skicka in en bild och gärna några rader som berättar historien bakom tatueringen till oss på Huddinge-, Botkyrka- och SkärholmenDirekt!

Mejl: sodrasidan@direktpress.se

Telefon: 08-740 07 82