En kväll med volontärerna på Centralstationen

Just nu pågår massiva frivilliga insatser för att hjälpa de krigsflyktingar som anländer till, och passerar genom, Stockholm. Det är vanliga medborgare, hundratals av dem, som gör vad de kan för att bistå medmänniskor i nöd. Vi hängde en kväll vid Centralstationen för att försöka förstå hur det går till.

  • Publicerad 10:38, 19 sep 2015

20.40: "Vad pysslar ni med?"

– Hallå! Jag har sett er gå fram och tillbaka här hela dagen med mat. Vad gör ni egentligen?!

Den äldre kvinnan som gått ut för att ta sig en kvällscigg utanför porten stoppar kvinnan med kastrullen för att ställa sin fråga.

– Vi lagar mat till alla flyktingar vid centralstationen, vi håller till i ett kök här borta, sedan bär vi ner det till dem, förklarar Therese Strömbäck med ett leende.

Rökaren skrattar till, skrockar "jaha där ser man", och återvänder till sin port. Therese fortsätter med sitt tomma kärl bort till IOGT-NTO:s lokal som ligger precis kring hörnet om Centralstationen. Hon är aktiv i nykterhetsrörelsen, som under den pågående flyktingkrisen bestämt sig för att öppna upp huset för matlagning.

20.55: "Jag är en blödig person"

Inne i köket är det trångt, varmt, syrefattigt. Valeria Aliaga, Maria Berg och Anna Malkan har kokat soppa oavbrutet sedan kl. 14.

– Hur många portioner? Tja, vem vet? Hur mycket rymmer den där tror du, säger Maria och pekar på en stålkastrull. Sedan höftar hon till med att de kanske levererat tio liter i halvtimmen sedan de drog igång.

Ingredienserna är billigaste möjliga: linser, potatis, purjolök. Det är IOGT-NTO som köpt in maten med donerade pengar, och människor kommer förbi och lämnar kassar med livsmedel. Eller frågar vad som behövs, går och handlar, kommer tillbaka.

I sin iver att hjälpa skänks ibland saker och livsmedel som kanske inte är direkt användbara. Någon har till exempel donerat en jättepåse med fin parmesanost för tusentals kronor. "Vad ska vi göra med det här, liksom?", fundera gänget.

– Jag är en sådan blödig person och jag tröttnade på att bara sitta hemma och böla. Jag har aldrig gjort något sådant här volontärarbete förut, men jag ville göra något på riktigt, säger Valeria medan hon hetsigt hackar grönsaker på en skärbräda.

21.25: "Botkyrka behöver inget längre"

Hon har, precis som Anna och Maria, inget med IOGT-NTO att göra. De har engagerat sig av fri vilja och empati, läst i Facebook-gruppen "VI som tar emot flyktingar på Stockholms Centralstation" , dykt upp på plats, och hamnat i köket två dagar på raken.

Det som sker vid Centralstationen just nu är uppstyrt av vanliga medborgare. Allt sker via Facebook. Vad behövs var, vem ska vart, människor presenterar sig för varandra och nummer byts. Någon central ledning för insatserna finns egentligen inte. Vissa, som bjässen Röda korset och autonoma nätverket Ingen människa är illegal, är representerade, men människorna på plats har börjat säga "jag kommer från Centralen" när någon frågar vilken organisation de tillhör.

Det skapar ett visst mått av ständigt kaos mitt i vad som ändå är en hyfsad stabil struktur. Kommunikationen kan vara bristfällig – "jag har inte hennes nummer!" – och kontraorder kan komma kvickt.

Ena stunden behöver övernattningslokalen i Botkyrka mat, det roddas med chaufför och bil för transport, men en halvtimme senare kommer budskapet att Botkyrka har tillräckligt. Det är rörigt – men fungerar.

21.38: "Skicka hit mer soppa"

Valeria är slutkörd och har gått hem, två timmar efter att hon var på väg första gången. Anna och Maria bär ner mer soppa till Centralstationen. Utanför har det satts upp ett par tält där frivilliga delar ut vatten, smörgåsar och varm mat till de hundratals flyktingar som just nu uppehåller sig utanför huvudentrén.

Många ska med ett tåg upp till Luleå som går vid 22.40, för att senare åka vidare till Finland. Andra har just anlänt och får skjuts av volontärer till tillfälliga sovplatser.

Frivilliga med rosa band kring armarna sopar febrilt upp skräp kring tälten, folk jäktar fram och tillbaka, andra sitter helt utmattade på marken, det pratas i telefoner, mängder av olika språk hörs. En kvinna joggar fram till en grupp flyktingar, öppnar en brun papperspåse och börjar dela ut hamburgare hon precis köpt på Burger King.

En barn i tioårsåldern har fått en påse ostkrokar och häller över en del i sin lillebrors kupade händer. Tre stycken hamnar på marken.

22.00: "Barnet hade granatsplitter i ögat"

– Jag tog hand om en nioårig pojke från Syrien. Han hade granatsplitter i ögat och hans pappa frågade om han kommer att förlora synen. De skulle vidare till Finland, så jag sa att de måste söka specialisthjälp där, berättar läkarstudenten Susanna Charboti.

Hon är en av initiativtagarna till det bord med mängder av mediciner som står inne på Centralstationen. Här ger frivilliga den mest basala vård till de som behöver det. Det är läkare och sjuksköterskor – färdigutbildade såväl som studenter – och apotekare som slutit upp för att plåstra om och dela ut receptfria mediciner till de som ändå är så friska att de inte behöver sjukhusvård.

Medicinen köper de för egna och insamlade pengar, och precis som med maten kommer människor förbi och frågar vad som behövs.

– Två paket huvudvärkstabletter gör ingen ekonomisk skillnad för de flesta, men för oss gör det mycket när allt läggs ihop, säger Susanna.

22.20: "Många frivilliga läkare blev sjuka av att stå ute i kylan"

Inne i centralhallen är det mycket folk men lugnt. Vartenda eluttag är ockuperat av flyktingar eller volontärer som laddar sina telefoner. Två uniformerade poliser med barska mustascher patrullerar allvarligt, fast verkar mest uttråkade. En advokat erbjuder gratishjälp via en skylt med både engelsk och arabisk text.

Läkarstudenten berättar att hon varit här sedan fredag, varje dag efter efter plugg och jobb. Idag är det onsdag. Först höll de till utanför, men efter att Röda Korset, som också har personal på plats, dragit i lite trådar fick Susanna och hennes gäng tillstånd att stå inne på stationen.

En liten pojke kommer fram med sin pappa till medicinbordet. Han har ett skrapsår på handen och apotekaren Hiba Ahmed ger honom ett färgglatt Kalle Anka-plåster.

Susanna räknar på att de snittar på ett 70-tal "patienter" per dag. Det lär öka då de inom kort kommer att få till så att där finns personal även dagtid. Många av dem pratar själva de språk som behövs – kurdiska, persiska, arabiska – men det finns även tolkar som cirkulerar omkring. Sjukvårdspersonalen får höra fruktansvärda historier om krig, flykt, smugglare som slängt människor överbord och polisbrutalitet i länder som passerats på vägen till den svenska gränsen.

23.00: "De respekterar de vita rockarna"

– Jag plåstrade om en man som förlorat benet. Han hade fått blåsor i händerna av att gå på kryckor. Flyktingarna har stor respekt för vita rockar och det händer att Röda Kors-folket kommer och ber oss övertala någon som vägrar åka till sjukhuset. Oss lyssnar de på, förklarar Susanna, och fortsätter:

– Mycket av det vi gör här är att visa dem uppmärksamhet. Det handlar mer om det än att dela ut Alvedon och vätskeersättning. Att visa medmänsklighet, helt enkelt.

Hej!

Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter.

Håll dig till saken. Håll god ton. Du ansvarar själv för att ditt inlägg inte bryter mot svensk lag.

Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.