Civilkuraget kickar in. Etnologen Elisabeth Wollin: "När människor upplever en kris triggas en känsla av tillhörighet". Foto: Anna Hartvig

Etnologen: Civilkuraget kickar in när samhället haltar

När vår tillit till samhället är hotad kickar civilkuraget in, enligt etnologen Elisabeth Wollin.

  • Publicerad 11:30, 17 mar 2020

Flera intiativ har tagits i stan för att hjälpa de som riskerar att drabbas hårdast av coronaviruset. Många stockholmare hälsar nog för första gången på sin granne. Men det är inte första gången vi sluter upp och hjälper varandra när läget är kritiskt.

Stockholmare sluter upp för gamla och sjuka

Efter terrordådet på Drottninggatan var det många som ryckte ut för att hämta de som var fast i området när kollektivtrafiken slutade gå – och enligt etnologen Elisabeth Wollin är det här en naturlig respons när ett hot plötsligt uppstår i vår vardag.

När samhället är skakigt söker vi gemenskap.

Skakigt samhälle

–  När människor upplever en kris av något slag, det kan vara ett virus eller ett allvarligt oväder, en strejk, något som känns exceptionellt – då triggar det en känsla av tillhörighet, säger hon.

– Det blir viktigt med gemenskap när man plötsligt känner sig otillräcklig som individ.

Behovet av gemenskap är kopplat till att tilltron till våra samhällsfunktioner haltar, enligt Elisabeth Wollin.

– Plötsligt handlar det om överlevnad. I vardagen vilar vi i tillit till samhällsfunktionerna, säger hon.

–  Människan och samhället har ett kontrakt, och när vi upplever att det står på spel aktiveras vi på individnivå.

Spelar på flera nivåer

När vi inte känner att samhällsfunktionerna är helt pålitliga blir alltså interaktion människor emellan viktigare. Men när det gäller det här specifika läget finns också andra dimensioner, enligt Elisabeth Wollin.

– Dels hjälper människor varann men nu är det också att vi undviker närkontakt och isolerar oss vilket ger en ytterligare dimension. Så det här spelar på olika nivåer, men båda nivåerna har kickat igång nu.

Är det här en kris?

–  Många uppfattar det här som en form av kris ja, eller som att det kan gå åt det här hållet i alla fall. Det är lite individuellt hur man uppfattar det.

Varför slutar vi stötta varann på det här sättet när krisen är över?

– När samhällsfunktionerna fungerar som vanligt igen släpper vi åtgärderna på individnivå, eftersom tilliten till samhället kommit tillbaka.