Annika Palm och bästa vännen Ylof. Foto: Claudio Britos

Förlamad men rider ändå

För snart 30 år sedan var ryttarinnan Annika Palm med om en ridolycka som förlamade henne från bröstet och ned. Ändå har hon hittat sätt för henne att fortsätta med sporten. Idag rider hon med sin bästa kompis – hästen Ylof.

  • Publicerad 08:30, 25 jan 2020

Han är inte bara en häst – han är min bästa kompis

"Jag började rida när jag var tio år, här på ridskolan på Skrävsta gård. Sen jobbade jag även här som ridlärare, sen gjorde jag ju illa mig när jag var 22.

Det var i samband med en transportsträcka under en fälttävlan. Det blev missförstånd, så hästen gick åt ena hållet medan jag var på väg åt andra hållet och så ramlade jag av, slog i ett träd och landade på huvudet. Det blev någon slags vridning så jag krossade några kotor i ryggen och splitter gick ut i ryggmärgen. Sen blev det en tid på sjukhus.

Det var 27 och ett halvt år sedan, och att det har gått så långt tid det fattar inte jag. För mig känns det som att det är så där 8–9 år sedan. Det känns inte som att det har gått så långt tid.

Efter olyckan tränade jag ute på Bosön med rekryteringsgruppen i ett och ett halvt år för att stärka kroppen. Då höll jag på med det mesta man kan göra inom sport, tror jag. Men till slut insåg jag att det var ridningen jag vill hålla på med, att det är den jag längtade tillbaka till. Det gäller bara att hitta ett bra sätt så man kan fortsätta.

För mig blev det en specialgjuten sadel som ger stöd upp till bröstet, och genom att använda rösten.

Ylof fyller 21 i april, men jag har haft honom i 17 år. Han är snäll och enkel att hantera, men han kan också vara en riktig buse. Det som lockar mest med ridning är att pyssla med hästen eftersom det är så man får kontakt med dem och lär känna dem. Ridningen är egentligen bara en pytteliten del i det hela. Det som tar mest tid är allt runt omkring. Han är absolut den roligaste jag har ridit på, men också det svåraste.

Han är inte bara en häst – han är min bästa kompis."

Foto: Claudio Britos