Här är Stockholms största skulpturpark

Stockholms största offentliga skulpturpark är hela Västertorp. Det är 21 verk, utplacerade lite överallt på 1950-talet. Vi lät Mårten Castenfors, kulturförvaltningens big boss när det gäller konst, prata fritt om några av dem.

  • Publicerad 08:30, 27 maj 2018

Katedral, av Arne Jones

"Den står jävligt off. Men så cool! Kulturen har inte bara placerats centralt utan också i lite svåra rum. Även om de som bor här inte ser konstverken varje dag så känner de i kroppen att de finns. Om jag tog bort något skulle de döda mig! Arne Jones, honom gillar jag, modernist och riktigt jävla bra konstnär. Han var en bjässe i Sverige på 1900-talet, oerhört betydelsefull. Det är en kvinna och en man som håller hand i luften och bildar en katedral. Hur man ska se det? Jag ser det! Han har tagit bort allt det onödiga på kropparna. Just i sammanhanget tycker jag att verket blir extra kul. Byggherrarna, arkitekterna, politikerna, arbetarna, konstnärerna – alla hade samma mål när Västertorp byggdes och skulpturen är en symbol för den föreningen. Man ville göra något jävligt bra, ett toppenområde. Här finns inga standardlösningar och det är motsatsen till de senare miljonprogrammen."

Liggande kvinna, av Eric Grate

"Grate var en av 1900-talets stora svenska skulptörer. Så ja, man får nog säga att han är en kändis. Den här är gedigen och solid. Hela kompositionen, med henne och fontänen och trädet, är jättevacker med en slapp stämning av 50-tal. Grate har annars drag av tidig modernism men just den här är en ganska traditionell bronsskulptur. En naken tjej som speglar sig i vattnet skulle vara svårt att göra idag. Den är så idyllisk och oskuldsfull, till för att vi män ska tycka att hon är snygg och förförisk. Jämför med den nutida Ann-Sofi Sidén som gjort en liknande, fast där är det en kvinna som sitter och kissar. Det skulle man inte gjort på 50-talet, det hade man passat sig noga för! Då var det en annan blick och jag känner respekt för den även om vi inte jobbar så idag."

Gubben med geten, av Allan Runefelt

"Det här är ett av Stockholms mest älskade konstverk. Tänk att du är ett litet barn! Och går förbi här varje dag och sitter på geten och håller i hornen. Man kan se att den blivit nedsliten, vilket jag tycker gör den vackrare. Varför Allan gjorde en gubbe med en get? Ja, det är en bra fråga! Varför inte? Han skapade konst där man ser vad det föreställer, till skillnad från Henry Moore här intill. Det är konst som gör en varm om hjärtat. Den ställer kanske inte de stora existentiella frågorna om livet, döden, kärleken. Men den är trevlig att sitta på."

Zodiaken, av Endre Nemes

"Inte en skulptur men ändå del av det offentliga. Det är jävligt synd att klockan stannat för den är riktigt fin alltså, den har hållit väldigt bra genom åren. Kan inte ni kolla upp vilka som har ansvar för att den börjar gå igen, är det här en bostadsrättsförening numera? Nemes var från Ungern och var professor på Valands konstskola i Göteborg. Hans östeuropeiska bildspråk är av en annan tradition än vår, surrealistiskt och influerat av ryssen Chagall. Om man säger att Allan Runefelts get luktar gödsel och mylla så andas Nemes av den internationella konstvärlden. Hela miljön här är ruskigt fin, kolla bara på entrédörrarna, med dess trä. Inne i trappuppgångarna fanns det i alla fall förr massa verk, muraler och sånt."

Trädet, av Eric Grate

"Ännu en Grate, helt annorlunda än hans nakna liggande kvinna. Här har han kikat på den internationella modernismen och gjort en lite ballare kvinna, som också är ett träd. Stiligt! Trädet symboliserar att Sverige växer, vi bygger Västertorp, all framtid är ljus och inte ett öga är torrt."

Inre och yttre form, av Henry Moore

"Den här lilla fula är också det mest kända konstverket i Västertorp. Här är det fritt fram för tolkningar, det är modernism och upp till din egen fantasi vad det föreställer. Britten Henry Moore var en av 1900-talets största och idag går hans skapelser för många miljoner på Bukowskis. Nu är just den här inte signerad och förmodligen gjuten i en större upplaga, så den är nog inte värt fabulöst mycket. Ändå rätt fin. Och så en granitsockel på det, det är bra. Det är sånt jag sysslar mycket med och en sådan här sockel får jag nog pynta en 30-40 000 kronor för idag, Usch, konst är inte billigt men det skapar glädje."

Liggande kalv, av Asmund Arle

"Titta hur man tänkte när man byggde: till och med i ett sådant här hopplöst rum, en ful baksida, så har man satt en staty. Den är vad den är – en liggande kalv i brons. Men den är skulpterad jävligt fint. Sånt här är inte enkelt att få till. Han var ruskigt vass, Arle. Idag finns det en konstnär som heter Johanna Karlsson som skulle kunna göra något sådant här åt mig och göra det väldigt bra. Hon har kikat mycket på Arle, om jag säger så."

Sittande pojke, av Bror Marklund

"Ingen höjdare, med all respekt. Få se nu, vem har gjort den... Bror Marklund?! Oj, jösses. Pinsamt för mig. Marklund var stor på 1900-talet. Men! Jag har sett betydligt bättre av honom. Ansiktet är stelt och utan liv, det är inte så roligt. Det är en väldigt spänd skulptur vilket kanske var vad han var ute efter? Men för mig har den inte det tryck som konst ska ha. Jag känner inget. Man vill inte lära känna det här verket, inte pussa pojken. Nej, Bror Marklund! Gör om, gör rätt! På den tiden fanns det inga som helst tankar på sexualisering eller så utan man tog det vackraste man visste. Vilket oftast var en naken prepubertal flicka eller pojke, som fick stå modell. En kropp var bara en kropp. Idag tänker vi annorlunda kring sånt och mycket av det som ställdes ut i offentliga miljöer förr skulle vi inte kunna ställa ut idag."

Invigdes 1955 av kungen

Västertorp, där det idag bor 7 600 människor, började byggas 1949. Det var byggföretaget Olsson & Rosenlunds direktör Fritz H. Eriksson som hade ett brinnande konstintresse och tog initiativ till att den offentliga miljön smyckades redigt. Det betalades av de olika fastighetsbolagen och av Hägerstensåsens kulturella förening. Totalt är det 21 fristående skulpturer, varav de flesta donerades av kulturföreningen och placerades ut 1955, samma år som centrum och samlingen invigdes av kung Gustaf VI Adolf. Till det tillkommer ytterligare sju verk, bland annat i tunnelbanestationen, skolan och på fasader. Den stillastående zodiak-klockan är ett av dessa.