Året i bilder. Lasse vid Årstaviken, Ungdomens hus i Älvsjö, Karin och Gösta i Högdalen, Fahd och Akbar i Slussen. Foto: Sacharias Källdén

Här är Stockholmsåret i bilder

Slussenbygget, skräddare och en pirathamn. Det är några av de företeelser vi kunnat skriva om det gångna året, och på alla dessa platser har Sacharias Källdén varit framme med kameran. Här summerar han sitt 2019.

  • Publicerad 15:17, 27 dec 2019

Som fotograf får jag träffa er stockholmare varje dag. Här är ett urval av bilder från året som gått och mina upplevelser av mötena. Tack för att ni fortsätter att vara en viktig del av lokaljournalistiken!

Foto: Sacharias Källdén

Lasse

Vi har träffat Lasse många gånger de senaste åren på den gamla oljepiren där han och andra stockholmare olagligt förtöjt sina båtar i Årstaviken.

Tumult när boende avhystes från pirathamnen på Södermalm

Men den här måndagsmorgonen var slutet på ett kapitel. Kronofogden och polisen skulle avhysa.

Jag kom en kvart tidigt, precis när auktoriteterna rullade in. Det som följde var ett ganska hektiskt händelseförlopp. Vinden var för stark för Lasses husbåt att lämna viken.

– Ställ upp knarkaren på land, ropade en polis.

Ett par skor och sitt id-kort var allt han fick ta med sig. Han satte sig ned på bryggans kant. En stunds paus i kaoset. Han såg så lugn ut, och förklarade att han var van vid glåporden.

Efter en stund vinkade han hejdå och traskade iväg för att köpa en korv. Idag är platsen tom och ganska identitetslös. Det var skitigt, olagligt och illa skött och samtidigt en fantastisk unik bostadslösning och turistattraktion, enligt våra läsare. Men en sak kan man inte komma undan: Lasse bidrog till frågan om vem som ska få plats i vår stad och inte.

Foto: Sacharias Källdén

Blommor i byggdammet

Det här är ett sånt jobb som jag går ifrån och är på så mycket bättre humör än jag var när jag vaknade! Vi möts nere vid bussarna under Slussens spindelnät av byggarbetsplats.

Gerillaplantering har fått Slussen att blomma

Här har Akbar Khojast-del börjat plantera blommor på soptunnor, i de tunna springorna mellan asfalt och byggplank. Satt upp rökning förbjudet-lappar och hängt balkonglådor på kravallstaket.

Vi skriver mycket om Slussen på StockholmDirekt. Och jag tror inte det finns en enda stockholmare som inte påverkas, tycker något om bygget eller har något fint minne från platsen. Men här har vi en arbetare som tröttnat på att platsen behandlas som en sophög bara för att det byggs, och gör något åt det.

Utöver att dirigera trafik och vägleda vilsna resenärer, sopar han upp våra fimpar och vattnar blommorna. Han har fått med sig många kollegor, bland annat Fahd Ramadan ovan. Jag älskar Akbars glada utstrålning! Han påminner mig om att vi alla har en del i att göra det bästa av den här smutsiga och vackra stan.  

Foto: Sacharias Källdén

Obehaglig stämning

Jag har besökt en del boenden för nyanlända, dock aldrig på Östermalm. Men nu var det ändring, stadsdelens första ingångsboende för nyanlända planeras på det gamla äldreboendet Diana­gården, som enligt Arbetsmiljöverket inte längre är bra för äldre att bo och vistas i. Tills fastighetsbolaget bestämt sig vad de vill göra med huset, ska det bli en tillfällig lösning för dessa familjer.

Flera besked om nytt boende för nyanlända i Hjorthagen

På plats var lokala fotbollslag och engagerade Hjorthagenbor, som kommit för att välkomna de nya grannarna och erbjuda läxhjälp eller liknande. Men det glada minglet förbyttes snabbt i obehaglig stämning. Ett tiotal personer stod i en cirkel runt den moderata stadsdelsnämndsordföranden Andrea Ström, och fler strömmade till. Ljudnivån höjdes.

Politikern fick ta emot rasistiska antaganden, stå till svars för invandringspolitiken i hela Europa samtidigt som en uppenbart partisk Youtube-kanal tryckte upp kameran i ansiktet på henne och argt hetsade på.

Hela kvällen påminde mig om hur viktigt vårt jobb är. Att som lokaltidning vara på plats och rapportera vad som faktiskt händer i era områden. Med faktagrund.

Det gör mina reporterkollegor ett fantastiskt jobb med varje vecka!

Foto: Sacharias Källdén

Älskade skräddare

Vi besökte fyra skräddare längs gröna linjen och tittade in för korta snack. Familjen Fadhil har hållit till i Skarpnäck i sju år, men skräddaryrket har alltid funnits i släkten. Sonen pluggar till vardags men hjälper sin mamma till och från i skrädderiet. De är så fina där de står, i sin vardagliga enkelhet. Som en av få rester från förr finns detta hantverk kvar – tråden löper genom symaskinen och fettet är en del av träbänken vid skoputsningen.
De hjälper folk att hålla ihop sina plagg i vardagsstressen, och funkar samtidigt som ögon och öron i sitt område. Många känner till exempel till skräddaren Gabrail ”Robert de Niro” i Bagis, för att han har charm men också råkar ha en dubbelgångare i Hollywood med samma ansikte.

Här är Söderorts älskade skräddare

Foto: Sacharias Källdén

Ungdomsgården

Regnig oktoberkväll, jag springer från pendeln i Älvsjö mot Ungdomens hus. Blir trygg när jag kommer in. Kommer på att jag var här för två, tre år sedan. Det känns fint att återbesöka ställen som lyckats hålla sig vid liv i en hårt pressad stad med höjda hyror och nedskärningar.

Här styr ungdomarna själva upp gården

Nu till årsskiftet flyttar gården till nya lokaler närmare stationen, men än så länge sitter fortfarande kidsen och spelar Monopol i entrén, i sackosäckarna i biorummet spelar tre äldre killar Fifa och en större grupp chillar vid sofforna.

Det som är nytt är alla lila hoodies. De här personerna har gått till gården sedan de var små, men nu har de ut­bildats till ledare och fått mer ansvar. De är säkert redan förebilder för många. Men nu har de utbildats kring ledarskap, våldets konsekvenser, genus och hur man kan agera om en jobbig situation uppstår.

De brer mackor i fiket, fixar playlisten och styr upp saker som disco för personer med funktionsvariationer.

Jag får hopp. Mer makt ger mer ansvar. Om det är några som kommer fortsätta hålla den här ungdomsgården levande, är det dessa ledare. Heja Älvsjökidsen!

Foto: Sacharias Källdén

Lemon and Lime

En återkommande grej i våra tidningar är en artikelserie vi kallar ”en timme i”. Den går ut på att vi zoomar in oss på ett litet område i en stadsdel, typ Sibirien i Vasastan, och hänger där en timme och ser vad vi stöter på. Här är bilderna huvudpersonen, vilket jag uppskattar. Den här dagen föll lotten på Tallkrogen. Om man ser området uppifrån kan det lätt se ut som ett medvetet tecken till livsformer i yttre rymden. En labyrint av villor. Och helt dödstyst klockan två en tisdag i mars.

Japanskt gatumode i Tallkrogen

Jag och reporter Johann gick runt och försökte fånga ”känslan”. Känslan var… mjäh. Men så, precis i slutet, när jag höll på att ge upp, på marken (faktiskt! Plåtade vitsippor), kommer dem. Som gudar i ett himmelskt ljus. Lemon and Lime. De presenterar sig så, och det är solklart varför. Två vänner som ler och bemöter oss med vänlighet. Självklart vill de vara med i lokaltidningen! Jag hoppar av glädje. Dagen är räddad. De brukar färga håret tillsammans, de ska faktiskt hem till ena kompisens toa nu och köra på rosa båda två. Estetiken kändes väldigt mkt svensk melankoli a la Kent. En påminnelse dig som läsare om hur otroligt tacksamma och glada vi blir av att få stanna prata med er!

Foto: Sacharias Källdén

Nöjda med livet

Jag spenderade en timme i Högdalen, bara jag, kameran och hyfsat bra sommarväder. Jag går runt och pratar med föräldrar, fotar fåglarna i centrum och traskar sedan vidare mot mitt personliga favoritområde: Högdalstopparna. Hela tiden tittar jag efter saker som kan vara intressanta att få med.
 

Bland rosor, hoppborgar och rullatorer

På Harpsundsvägen får jag syn på Karin och Gösta Lorentzén som går långsamt över parkeringsplatsen med sin dotter. Får jag ställa några frågor om området? Ja men självklart!

– Det finns inga som bott här längre än vi, svarar Gösta. Det visar sig stämma.

Här har de levt sedan Högdalen byggdes 1954, då de köpte sin bostadsrätt för ynka 1 545 kronor.

– Vi var här innan tunnelbanan.

Deras ögon lyser upp när de berättar om området. De är nöjda med det enkelt fina i livet.

– Vi brukar sitta på vår balkong och säga: det här är bättre än Medelhavet.