Gunilla Graneborg och yngstingen Ingemar Wallenborg ses igen efter 15 år. Ingemar har nämligen gått och bosatt sig i Skåne. Egenhändigt sägs Berndt Mannhagen, till höger ha hållit ihop sin gamla skolklass i 65 år. Foto: Sigrid Malmgren

Här lever studentens lyckliga dagar vidare

Starka band tog form i en gymnasieklass på Frans Schartau under det tidiga 50-talet. Klassen, som tog examen för 65 år sedan, firar sin pension tillsammans i år.

  • Publicerad 14:18, 24 jun 2019

Berndt Mannhagen har studentmössan på för att gänget ska hitta fram till mötesplatsen vid Gondolens bardisk. Han har med sig en pärm vars sidblad är varsamt kompilerade: foton, handskrivna texter och urklipp. Det är klass T2G:s kärlekshistoria, förklarar Bernt Mannhagen.

– Från olika håll samlades vi i det klassrummet och en stark kärlek växte fram som sedan levt vidare hela livet igenom, säger han.

Hela gänget pekar ut Berndt Mannhagen som ansvarig för att ha lyckats hålla ihop klassen dessa dryga 60 år som passerat sedan de skaffade sina studentmössor. Något annat som fungerat som ett lim genom tiden är intresset för dans och musik.

– Vi hade lyxen att ha en lärare som lät oss hålla på. Efter en luciafest stannade vi kvar i klassrummet, spelade trumpet och dragspel, trummade och dansade. Vaktmästare och rektor blev ju vansinniga, säger Berit Amrén.

– Då dansade man ju tillsammans två och två, inte en och en, säger Gunilla Graneborg.

Stort åldersspann

Ingemar Wallenborg har kommit till klassens återträff från Lomma i Skåne. Han var yngstingen i klass T2G, och kallades därför Pilten. Det var vanligt då att börja gymnasiet efter några års yrkesliv, vilket innebar ett stort åldersspann i klassen.

– Eftersom jag var yngst fanns inga lämpliga tjejer för mig, de ville inte ha ett sånt här puttefnask, säger han.

Ingemar Wallenborg nynnar låten “Vårat gäng”, en text han själv skrivit. Ulla-Britt Skotte och Gunilla Graneborg har också skrivit sånger om klassen. Sånger om sin gemenskap och om Berndt Mannhagens 80-årsdag. Förutom Berndt var det också klassresan till Båstad, då tre bussar klämdes in en eftermiddag på Stigberget 26, som blev avgörande för klassens sammanhållning. Datum, gatunummer och exakta händelseförlopp från den resan tycks hela gänget ha memorerat.

– Vi var fulla av livsglädje, säger Laila Ricknell, omedveten om hur sprudlande de ser ut idag.

På lunchrasterna var det ett gäng som smet iväg och spelade krypcasino i Vitabergsparken. Men Södermalm var på många sätt en annan stadsdel då än den de ser idag.

– Söder var busarnas tillhåll på den tiden, så det har förändrats totalt. Nu är det ju fint att bo på Söder, säger Sören Zetterman.

– Ja, nu är det väl bara miljonärer som bor här, och skådespelare, säger Ingemar Wallenborg med ett skratt.

Gunilla Graneborg, som bodde i en villa på Timmermansgatan med sina föräldrar och sin mormor och morfar, upplever också att stadsdelen förändrats enormt.

– Nu är det hipsters, det begreppet fanns ju inte förr, det var en ganska fattig stadsdel då.

– Men Folkungagatan är sig ändå ganska lik, tycker Bengt Johansson.

Handskrivna texter i bjärt färgskala varvas med gamla foton i Berndt Mannhagens pärm. Foto: Sigrid Malmgren

Sören Zetterman upplever att det mest är skådisar som bor på Söder idag. Foto: Sigrid Malmgren

Leila Ricknell fascineras över skönheterna på skolfotot. Foto: Sigrid Malmgren