Veteran. Bosse Petersson har odlat här sedan 1977. Mycket har hänt sedan dess, men kärleken till odlandet består. Foto: Claudio Britos

Här möts hela Skärholmen i spenaten

En bra plats för några pilsner. Ett ställe att vila hjärnan till binas sång. En jordplätt som för med sig fyllda frysar, hårt arbete, gemenskap och konstiga jultraditioner. Vi hälsade på kolonilotterna i Sätraskogen, mitt under det intensiva vårfixet, och fann mer än bara vårlökar.

  • Publicerad 14:35, 17 maj 2019

Ljudet av några koltrastar som för en intensiv debatt i Sätraskogens buskar blandas med ljudet av hammarslag och doften av kött som grillas med färska örter i koloniområdet intill. Solen skiner, värmen har återvänt och det är bråda tider för alla som vill komma igång med sina odlingar.

– Du Bosse, det saknas några plankor här, säger en av alla odlare som stoppar Bosse Petersson när han guidar oss runt.

Genom åren har han suttit på de flesta posterna i Skärholmens fritidsträdgårdsförenings styrelse. Ordförande, kassör, vanlig ledamot. I dag är han revisor.

– Några kände igen mig eftersom jag var med i facket, så snart var jag inne i det här. Det är väl problemet när man inte kan hålla käften, skrattar han.

När han första gången satte fötterna på det som idag är kolonilottsområdet i Sätraskogen såg det rätt så annorlunda ut. Det var tidigt 70-tal, en handelsträdgård stod där och han och några kollegor hade kommit dit med båt från stadshuset.

– Det gick kor och hästar och betade där! Och vi undrade var Skärholmen var någonstans. Vi hade ju fått en bild av Skärholmen – och det var ju inte det här.

Går vilt till. ”Vi har haft älg här flera gånger. En av dem gick rakt igenom nätet på ena sidan lotten och rev ner hallonbusken på den andra. Rådjur och vildsvin som simmar över från Kungshatt har vi också haft problem med, tills vi satte upp staket. De brukar få härja runt här, men så fort de kommer till Mälarhöjden skjuter stadens viltvårdare ihjäl dem”, säger Bosse Petersson. Foto: Claudio Britos

Jag tyckte jag var jätteduktig som fick upp mangold, men hon fick upp tre gånger så mycket afrikansk spenat.

Några år senare stängde handelsträdgården och en förening bildades för att göra om området till kolonilotter. Och sedan -77 har Bosse Petersson sin egen lott här.

– Min kompis hade en lott här då och mina föräldrar hade en i Fittja. Jag är själv uppvuxen på koloniområdet i Linköping, så det var naturligt för mig att skaffa en jordtäppa. Jag tror jag köade i tre år, sen blev en lott ledig. Frugan var här och tittade på den, det var en av de sämre, den var jättelerig men vi tog den. Sen såg jag den. Jävlar, vad är det vi har sagt ja till...

Men efter något år hade de fått struktur i jorden innan det var dags att byta till en av ”styrelselotterna” – åtta lotter som ligger bredvid varandra. Smidigt för styrelsemötena, men krångligt om någon slutar, sammanfattar Bosse systemet.

Nya slags grödor

Än så länge är det mest rabarber och sparris som har skjutit upp, våren har varit omväxlande och på lotter runt omkring syns frostbiten spenat och jordgubbar. Men snart kommer grödor från hela världen växa här – ett tydligt tecken på den förändring som skett sedan området grundades.

– På den tiden var det någon enstaka dansk, någon jugoslav och många finnar här. Men runt 85 procent var svenskar, vi satte mest vanliga gula lökar och sånt. Nu är det 85 procent som är från Sydeuropa, Syrien, Iran och de odlar jättemycket andra grejer! Det är färsklökar, sånt som inte går att hitta på Ica, säger Bosse Petersson och fortsätter:

– Jag har en samodlare på lotten som kommer från Kongo. Hennes mamma satte spenat från Kongo här och det funkade utmärkt! Jag tyckte jag var jätteduktig som fick upp mangold, men hon fick upp tre gånger så mycket afrikansk spenat.

Som hemma. ”Förr brukade vi alltid köpa grönsaker av Mohammed som också odlar här, han hade grönsaker från Iran och folk köade för att handla av honom”, säger Shahin Pirvaisyani, här med sonen Darwin. För några år sedan skaffade de en egen lott. ”Nu har vi iransk mynta, den är mycket godare. Och frysen full av grönsaker som räcker hela vintern”. Foto: Claudio Britos

Oas i oasen. Skärholmens fritidsträdgårdsförening har sina kolonilotter precis i utkanten av Sätraskogen. Foto: Claudio Britos

Vi har som tradition att grilla här på julafton, det är så mysigt när snön ligger här!

För honom är kolonilotten delvis ett sätt att fixa billiga grönsaker. Det enda han behöver köpa är broccoli, annars är skafferier och frysen alltid full. Men det bästa är lugnet.

– Det är lite stressigt under våren, då måste man lägga en tre-fyra timmar om dagen på att få i ordning på allting. Men sen blir det mums fillibabba. Då kan jag bara gå ner hit, sätta mig och ta några pilsner. Och sen har jag gångavstånd hem.

Lottgrannen Doris håller med – det är mycket jobb.

– Jag är här nästan tre timmar dagligen nu. Men det konstiga är att jag hinner med allt hemma också, sånt som tar hela kvällen under vintern fixar jag på en kvart nu, säger hon.

För henne handlar lottlivet om gemenskap, skratt och bråk med grannarna och en anledning att komma ut i friska luften.

– Man får allt som man hade haft om man bodde i villa eller radhus, men utan lika mycket ansvar – det går att åka bort på en lång semester. Och man kan alltid grilla, det är inte alla förunnat. Vi har som tradition att grilla här på julafton, det är så mysigt när snön ligger här!

Biodlare. På sin kolonilott odlar Senay Kaan både blommor och bin. ”Här finns ett grannskap som inte finns i lägenhetshus. Man ger och tar – idéer, grönsaker och blommor. Och man får mycket energi från jorden, alla borde veta hur man brukar den”. Foto: Claudio Britos

Några meter bort sticker något lite mer oväntat upp bakom pingst- och påskliljorna. Här, i utkanten av området, har Senay Kaan sina bikupor. Hon var först ut med bin i området, men flera har följt hennes exempel.

– Vi blev lite tvingade hit eftersom de andra blev störda av bina i början. Speciellt folk som hade parfym på sig, bina trodde att de var blommor. Nu är alla lugnare med dem, de har förstått att bin bara sticks om de blir irriterade. Getingar är ju tjuvar, de försvinner om man viftar. Men bin är tillverkare, dem ska man absolut inte vifta mot, förklarar hon.

Sveriges bästa honung

Idén att börja med bin kom efter ett år med dålig skörd och för att hon saknade den slags honung de har i Turkiet. Förra året lyckades hon producera 90 kilo ekologisk honung, som hon sen säljer vidare. Och det är inte vilken honung som helst som produceras här i Sätraskogen.

– Vi här kommer från alla världens håll och kanter och odlar saker från hela världen. Så honungen som görs här är bäst i hela Sverige. Det är riktig invandrarblandhonung, säger hon och skrattar.

Hon har haft en lott här sedan -96. Från början för att hennes mamma och barn skulle ha något att göra medan hon jobbade, sedan har det blivit mer och mer. Hon berättar om grannskapet här i området, som inte liknar något annat. Om all kunskaper och kraft hon har fått från jorden. Om hur familjen inte längre behöver köpa dyra grönsaker, honung och kryddor, de har så de klarar sig.

Och trots att hennes hobby nästan tar mer tid än jobbet som tolk och guide är det här hon får ro.

– Tolkarbete är inte så enkelt, det är väldigt psykiskt krävande. Men när jag kommer hit kan jag slappna av. Jag tar en kopp kaffe och lyssnar på bina som sjunger för mig. Det är min bästa terapi.

Sätraskogens koloniområde

Sedan mitten av 70-talet har kolonilottsområdet funnits i Sätraskogen. I dag har Skärholmens fritidstrådgårdsförening 119 odlingslotter här.

För att få en lott måste en ställa sig i kö hos föreningen. Väntetiden för att få en lott är runt två år.

Avgiften för att ställa sig i kön är 200 kronor. Därefter kostar det 50 kronor för varje nytt år.