Körde fast. Efter tio månader körde polisens utredning kring Marleys död fast. ”Vi kan inte ha ett samhälle där mördare går fria och kan fortsätta skjuta”, säger Maritha O’Gilvie Fredriksson, Marleys mamma. Foto: Claudio Britos

Hennes sons mördare går fortfarande fri

ORTENS OLÖSTA MORD. När Marley sköts ihjäl en natt i mars 2015 var hans mamma Maritha säker på att hans mördare skulle åka fast. Så blev det inte. I stället blev hans mord ett i raden av de senaste årens olösta dödsskjutningar.

  • Publicerad 15:33, 26 aug 2019

– Jag hade ju sett det på tv, Beck och sånt. Jag tog för givet att polisen inte gav sig förrän de fått tag på mördaren. Precis som de gör när den mördade heter Anna eller något sånt. Men jag blev helt chockad, de lade utredningen vilande efter tio månader. Inte ens ett fucking år kunde de ge honom.

Maritha O’Gilvie Fredriksson biter ihop. Tittar ut genom köksfönstret.

Bakom henne, på kylskåpet, sitter en svartvit bild på en skrattande Marley. Hennes son, som inte fick leva till sin 20-årsdag.

Den 24 mars 2015 hade han åkt till Vårberg för att hjälpa sin farmor tvätta. Sen skulle han träffa en kompis. Men han blev skjuten på en parkeringsplats i Vårby gård. Avled ett dygn senare.

Marithas son var nitton när han sköts ihjäl

I dag är mordet en av alla dödsskjutningar som förblivit olösta.

– För mig personligen betyder det inte så mycket att ingen blev fälld. Han hade kanske fått tolv år, det är ju knappt någon rättvisa för att ha fått sin son mördad. Men vi kan ju inte ha ett land där mördare springer runt till höger och vänster och fortsätter skjuta. Och även om det inte gör någon skillnad för mig skulle jag vilja att min son fick någon slags rättvisa, säger Maritha O’Gilvie Fredriksson.

Under de tio månader som utredningen var aktiv försökte hon göra allt hon kunde för att hjälpa till, säger hon.

Komplex värld för vittnen

Allt hon fick höra från vänner och bekanta till Marley berättade hon för polisen.

– Varje gång jag kom med information till dem sa de att det måste komma från källan, att de måste vara beredda att vittna. Och då är det ju kört. Ingen 17-18-åring vågar ju göra det. Våra förorter är små, mördaren kan vara deras granne. Även om de själva skulle vittna och flytta har de ju vänner och syskon som bor kvar. Som också kan bli skjutna.

Omtyckt. Marley Åsard Fredriksson var omtyckt och jobbade bland annat på 127-festivalen innan han blev mördad 2015. På hans begravning kom närmare 700 personer, berättar hans mamma Maritha. Foto: Mitt127

Hon vet inte vad det var som gjorde att polisen inte kunde komma vidare. Och hon har fortfarande inte fått svar på varför Marley sköts den där sena marskvällen.

– När det precis hade hänt var det jätteviktigt för mig att få veta det. Men i dag... Det skulle nog inte göra någon större skillnad, mitt liv skulle ändå se likadant ut. Min son skulle fortfarande vara död.

"Titta på andra länder"

Hon tycker att mycket kan ändras när det kommer till lagarna och hur polisen arbetar. Fler övervakningskameror, bättre vittnesskydd och möjlighet att vittna anonymt är några saker.

– Nu är det som att de skuldbelägger oss brottsoffer. När barn skjuts i förorten är folks första reaktion att det var föräldrarnas fel, eller barnens eget. Och sen säger polisen att de inte kan lösa morden för att människor inte vill prata. Men då måste ju politikerna lösa det, fixa ett samhälle där det går att gå till polisen. Och där polisen har resurser att göra sitt jobb. Titta på hur man har löst det i andra länder och anpassa det till det Sverige vi har idag.

Jag hatar att vara här. Min psykolog tror att det är för att det var här i lägenheten jag fick samtalet om att Marley hade blivit skjuten.

Även om dödsskjutningarna har uppmärksammats mer, böcker har släppts och artister har börjat rappa om att lägga ner vapen tycker Maritha att det är alldeles för tyst från resten av samhället.

– När en skjutning har hänt är det hjärtan i sociala medier, folk har möten och demonstrerar. Men nästa vecka är det helt tyst. Jag kan verkligen inte förstå varför resten av det här landets nio miljoner inte är mer upprörda. När Asap Rocky satt häktad svämmade sociala medier över. Men när svenska ungdomar blir mördade är det ingen som bryr sig. Hur kan de inte känna att vi delar samma samhälle? Att det är som två olika länder?

Fyra år har gått sedan mordet. Maritha säger att hon kan ha både bra och dåliga dagar. Men sorgen finns kvar. Att vara i lägenheten i Farsta är fortfarande svårt. Hon försöker vara ute mycket. Jobbar natt och jobbar extra. Förra veckan klockade hon in 78 timmar.

– Det kallas flykt. Jag hatar att vara här. Min psykolog tror att det är för att det var här i lägenheten jag fick samtalet om att Marley hade blivit skjuten. Mitt posttraumatiska stressyndrom triggas hela tiden här. Men att hitta en annan lägenhet är inte lätt.

Jobbar för förändring

Trots det vill hon fortsätta prata om skjutningarna. Hon har medverkat i böcker, ställt upp på hundratals intervjuer. Skrattar och säger att nästa år, då vill hon bli inbjuden till Almedalen.

– Jag vill ju ha en förändring. Det är för de andra killarna, de som fortfarande lever. Det är för deras skull jag gör det.

Läs fler delar i vår serie Ortens olösta mord:

Därför fälls få för dödsskjutningar

De tar över när mordfall kallnar