Initiativtagare. Susanna Charboti, som startat föreningen Vård på centralen, hoppas att fler ska göra vad de kan för att de stöd åt de nyanlända personer som kommit till Sverige. Behovet är inte lika synligt som hösten 2015, men det finns kvar, menar hon. Foto: Sara Ringström

”Hjälparbete ger färre lajks nu”

Förra hösten rapporterade medier dagligen om vår tids största flyktingkatastrof. Överallt startades initiativ av människor som ville hjälpa till. Visättrabon Susanna Charboti, som startade föreningen Vård på centralen, menar att behovet av insatser finns kvar. De behöver bara riktas om.

  • Publicerad 14:15, 17 feb 2017

Susanna Charboti har tagit en paus mellan föreläsningarna. Hon slår sig ner i foajén på Sankt Eriks ögonsjukhus. Om tre terminer ska hon vara färdig läkare.

Det är ett yrkesval som varit självklart för Susanna sedan hon var liten och vårdade sina dockor. En var cancersjuk utan hår, en annan hade bara ett ben och en tredje var full av röda prickar. Som tolvåring tog hon ut sina första stygn själv.

Inspirerad av sin pappa, som också är läkare, tog hon sikte på läkarlinjen. Han hade i sin tur inspirerats av sin pappa, Susannas farfar, som var analfabet och Peshmergasoldat i Kurdistan.

– Han sa åt oss att i er tid utkämpar man krig med pennan, inte med vapen, så utbilda er!

Familjen lydde.

När Susanna inte studerar jobbar hon extra på Apoteket och som volontär i Vård på centralen. En förening som hon själv startade förra hösten.

Hjälpte på Centralen

Då spreds bilden på treåriga Alan Kurdi som drunknat under flykten från Syrien i tidningar och på sociala medier. Till Stockholms central strömmade människor som ville göra vad de kunde för att välkomna de människor som anlände med tåget för att söka asyl.

Där fanns mattält, klädinsamlingar och skjutsgrupper. Men ingen uppstyrd sjukvård. Så Susanna ställde sig på Centralen med några vänner och ett litet apotek. Hjälpen strömmade in. Och behovet av vård var stort. Snart ägnade hon all sin lediga tid åt arbetet på Centralen. Där hjälpte hon och de andra volontärerna till med receptfria läkemedel, enklare medicinska undersökningar och guidade de asylsökande till rätt vårdinstans.

– Civilsamhället axlade ett stort ansvar som inte borde ha varit vårt, säger Susanna.

Hon hade aldrig trott när hon började att de skulle behöva vara kvar på Centralen ända till årsskiftet. Men för henne var det självklart att vara där så länge behovet fanns.

– Det finns inte så många ursäkter för att inte göra något. Det är kravlöst och alla kan bidra i det lilla. Man får också så mycket tillbaka själv. Det förändrar ens egen syn på livet, säger hon och förklarar:

– Man såg hur tacksamma folk var för saker som vi tar för givet.

Hon upptäckte också att hon behövde kunna kommunicera med fler och lärde sig därför dari.

När de asylsökande som kom till centralen blev färre, började de istället åka ut till evakueringsboenden. När även de avvecklades var det inte helt enkelt att fortsätta, berättar Susanna.

– Det är svårt som ideell kraft att få tillgång till asylboenden på grund av Migrationsverkets restriktiva regler. Men ideella krafter bör tas tillvara på, säger hon.

Rådgivande i Täby

I dag har de istället rådgivande verksamhet på en mötesplats i Täby som föreningen En utsträckt hand anordnat. Där fortsätter de delvis arbetet de påbörjat på Centralen, men där finns också ett ökat behov av psykiskt stöd, berättar Susanna.

– Det är svårt att komma in i samhället som det är. Hälsa är en viktig pusselbit för att klara det. Men det finns så mycket psykisk ohälsa och där skulle behövas mer resurser.

Vardagen på Centralen har återgått till det normala. Men det behövs insatser för de nyanlända som bor här nu, menar Susanna. Hon upplever att insamlingar inte ger lika snabbt resultat och ett inlägg på Facebook om hjälpinsatser ger inte lika många likes i dag.

– Engagemanget finns kvar, men det är inte lika synligt. Det finns de som tycker att nu får civilsamhället vänta, att det är andra som ska ta ansvar, men vi får inte strunta i det som behövs nu! Hur ska de få kontakt med det svenska samhället och lära sig svenska till exempel?, säger Susanna Charboti och uppmanar alla som kan att engagera sig:

– Man måste våga ta risker. Vad är det värsta som kan hända? Det kräver inte heller så mycket tid som man tror.

Susanna Charboti

Bor i Visättra.

Föddes 1994.

Blev utsedd till Årets läkarstudent 2015.

Är suppleant i Miljöpartiet i Huddinges styrelse.

Grundare till föreningen Vård på centralen.

Vill du stödja föreningen? Gå in på vardpacentralen.se eller gå med i Facebook-gruppen Vård på centralen.

Hej!

Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter.

Håll dig till saken. Håll god ton. Du ansvarar själv för att ditt inlägg inte bryter mot svensk lag.

Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.