Foto: Claudio Britos

Irene tävlar mot sitt 16-åriga jag

Att satsa på att bli snabbast i värld­en är en balansgång på en skör tråd. Pressas du för hårt kan både muskler och psyke brista. Huddingebon Irene Ekelund vet. Hon var super­talangen som försvann – men nu är hon på väg tillbaka.

  • Publicerad 08:00, 2 nov 2019

– Jag bara sprang mitt lopp och hade roligt. Nu kan jag säga att ingen är snabbare än jag, så det är ju rätt coolt.

16-åriga Irene Ekelund intervjuas efter guldloppet i ungdoms-VM i Ukraina 2013. Hon hade sprungit in på rekordtiden 22,92 sekunder. Den bästa tiden någonsin i ett ungdoms-VM, trots att hon var ett år yngre än många av konkurrenterna, och den näst snabbaste tiden av någon svenska någonsin.

I dag är hon 22 år och hon har aldrig sprungit lika snabbt igen. De senaste sex åren har fyllts av skador och depressioner.

– Jag slog igenom när jag var 16. Då kom det bra sponsoravtal, jag kunde leva på min idrott. Sen blev jag skadad. I fem–sex år har det varit småbristningar, hälsenor som har krånglat, lite allt möjligt. Då försvinner allt det.

Jobbar i sportbutik

Sedan ett halvår tillbaka bor hon tillsammans med pojkvännen Giovanni Inostroza i Segeltorp. Varje morgon går hon till friidrottshallen i Sätra och några eftermiddagar i veckan jobbar hon i en sportbutik i Kungens kurva för att finansiera elitsatsningen.

– Jag har ett noll-timmarskontrakt för att kunna jobba så lite eller mycket jag behöver. Eftersom jag prioriterar idrotten så jobbar jag inte så mycket under sommaren, då får man leva på typ minimum. Men om det ska bli resultat kan jag inte stå och jobba varje dag.

Det är en lugn Irene som sitter och tittar ut över de höstlovstränande barnen i friidrottshallen. Hon är bara 22 år men känns äldre.

Stress. När Irene Ekelund slog igenom som 16-åring bollade hon skola med elitsatsning. Pressen ledde till slut till en depression. Foto: Claudio Britos

Även om man inte har en skada så har man alltid ont någonstans och då gäller det att vara mentalt stark. Det är en fin balans, det är ett love-hate relationship, verkligen.

När hon slog svenskt rekord på 200 meter inomhus var hon 15 år. Hon bollade skoluppgifter med ständiga tävlingar och träningar.

Det blev till slut för mycket. Hon blev deprimerad och hade svårt att ta sig upp ur sängen.

– Jag åkte iväg på träningsläger i två veckor och sedan på tävlingar varje helg och däremellan skulle jag hitta energi till att plugga, berättar hon.

Balans mellan idrott och vardag

När hon väl berättade fick hon hjälp. Hon gick till en psykolog och backades av friidrottsförbundet.

– Det är nog många inom friidrotten som har mycket ångest. Friidrotten är väldigt mycket så, det är du som gör dina resultat och gör du det inte så ...

För att fler ska må bättre och dessutom nå bättre resultat är det viktigt att tränare och klubbar sätter press på rätt sätt, menar Irene.

– Man får inte vara för mesig och backa från allt som är jobbigt, men någonstans måste man hitta en balans mellan livet och idrotten. Om jag kommer hit varje dag och tränar och mår jättedåligt kommer inte resultaten komma. Man måste känna sin idrottare mer over all.

Nytt hopp. 2019 har Irene Ekelund tagit rejäla kliv och närmat sig sina personbästan från 16-årsåldern. Hon har också börjat hoppa längdhopp. Foto: Claudio Britos

Jag kommer satsa på OS, men det är otroligt svåra kvalgränser. Jag ska jobba för det så får vi se hur långt det räcker.

Att elitsatsa är en ständig balansgång, säger hon. Även musklerna riskerar att brista om du pressar dem för hårt – ”ju snabbare du springer desto skörare blir musklerna”.

Trots balansgången har hon aldrig tappat siktet på det perfekta loppet.

– När man är i sin absolut bästa form känns det som att man flyger fram, det krävs noll energi. Det är den känslan man strävar efter. Även om man inte har en skada så har man alltid ont någonstans och då gäller det att vara mentalt stark. Det är en fin balans, det är ett love-hate relationship, verkligen.

Under de tuffa åren har tiderna hon klarade som 16-åring ekat i huvudet. Hon vet att hon kan springa snabbare. Och i år har hon börjat komma allt närmare.

Hjälp av Michel Tornéus

Det började med ett samtal från Botkyrkasonen och längdhopparen Michel Tornéus.

– Vi pratar mycket han och jag och han visste att jag var lite lost. Så när han skulle på träningsläger på Teneriffa så sa han åt mig att hänga med, att bara åka dit på egen hand, träna lite och hitta mig själv. Jag åkte dit och körde ett hopp-pass med honom och hans tränare Oscar och det bara klickade.

Det slutade med att hon fann en ny tränare i Oscar Gidewall och ännu en gren i längdhoppet. Och på Finnkampen i somras sprang hon några av sina snabbaste lopp sedan genombrottsåren.

Nu hägrar inomhus-VM i Kina i vinter och EM nästa sommar. Om allt klaffar är drömmen OS.

– Jag kommer satsa på OS, men det är otroligt svåra kvalgränser. Jag ska jobba för det så får vi se hur långt det räcker. 

Irene Ekelund

Bor: I Segeltorp med pojkvännen Giovanni

Ålder: 22 år

Tittar på just nu: Modern Family och The Haunting of Hill House

Personbästa

100 meter: 11,35 (2013 i Kil)
200 meter: 22,92 (2013 i Donetsk)
Längdhopp: 5,66 (2019 i Sätra)