Självmedicinerar. Barbro har varit beroende av amfetamin i nära 20 år. Det började med utskrivna läkemedel mot ledvärk och tarmbesvär. Foto: Claudio Britos

Kommunens beslut sätter Barbro på gatan

Barbro, 67, har omplacerats av Huddinge kommun från ett missbruksboende till ett annat. Det nya kräver att hon är ren, vilket hon inte är. Nu hamnar hon på gatan.

  • Publicerad 16:45, 5 sep 2019

För Barbro Arbouz började det med ledbesvär och tarmbesvär. Det var 80-tal och läkaren skrev ut morfinpreparatet kodein. Elva år senare fick hon en ny läkare som fattade beslutet att tvärt avbryta medicineringen.

– Jag blev väldigt väldigt dålig, det gjorde så ont att jag inte kunde ta mig ur sängen. Det blir så när man slutar pang bom med morfin. Jag stod ut i åtta veckor, sedan skickade jag ut brorsan för att köpa amfetamin, berättar Barbro.

I dag är Barbro 67 år och har varit amfetaminberoende i nära 20 år.

– Folk tror att missbrukare är de som ligger och dör på gatan. De finns, men det är bara ett fåtal. De flesta självmedicinerar för att bli arbetsföra och dugliga, säger Barbro.

Hennes missbruk har gjort att hon i perioder har hamnat på gatan, bott i källare och husvagnar. De senaste åtta åren hade hon en stabil, men enligt hennes familj prekär, boendesituation. Hon bodde i andra hand i ett hus i Gladö kvarn med dålig tillgång till el och vatten.

”Ohållbar situation”

Barbro blev till slut sjuk i lunginflammation, vilket fick hennes döttrar att reagera.

– Situationen var på flera sätt ohållbar och min mamma som är sjuk i flera sjukdomar och även i missbruk hade svårt att upprätthålla sina vårdkontakter samt att komma till en mataffär. Hon var vid tidpunkten rejält undernärd, säger dottern Daphne Arbouz.

Bor i övergivet hönshus – nu tvingas de flytta

Foto: Claudio Britos

De slog larm till äldreomsorgen efter att mamman hade körts till sjukhus för sina problem. Det resulterade i att kommunen ordnade ett så kallat SIP-möte (samordnad individuell plan) där sjuksköterska, kommunens beroendeenhet, äldreomsorgen och ekonomiskt bistånd närvarade.

Kom in på boende

Mötet gav effekt. Barbro fick hjälp, en plan upprättades för hur hon skulle få hjälp med hälsan. Första prioritet var ett boende. Hon fick en lägenhet på Stadsmissionens långtidsboende för missbrukare inne i stan, Bostället. Det är ett så kallat lågtröskelboende. Det tar emot aktiva missbrukare, men tillåter inte droger på boendet. Samtidigt skulle Barbro gå i möten med sin handläggare på beroendeenheten i Huddinge och jobba med att bli drogfri.

Så vill Huddinges partier hjälpa de hemlösa

Barbro tvekade eftersom hon var tvungen att säga upp boendet i Gladö kvarn och alltså riskerade att stå utan bostad om det inte skulle fungera på Bostället.

– Men min kontakt på kommunen sa att jag skulle få bo där i två–tre år, tills jag hittade ett eget ställe, säger Barbro.

Tvingas flytta

Nu känner hon sig lurad. För bara några månader efter flytten meddelade Huddinge kommun att hon skulle flyttas till boendet Balder i Huddinge. Där måste Barbro vara helt drogfri, boendet har nolltolerans.

– Jag är inte ren och på Balder skulle jag behöva blåsa och ge urinprov varje morgon. Det ligger också nära där mina gamla vänner bor, som är missbrukare. Jag bor hellre på Bostället där jag känner mig trygg, säger Barbro.

När HuddingeDirekt pratar med Barbro för första gången höll hon på att packa ihop sina tillhörigheter. Nästa morgon var hon tvungen att flytta ut från Bostället. Hon hade då ingen plan för var hon skulle ta vägen.

Nu bor Barbro trångt och tillfälligt hemma hos vänner och bekanta. Hon har börjat trappa ner amfetamindoserna med målet att bli drogfri. Det skulle nämligen ge henne möjligheten att påbörja en adhd-utredning, vilket i förlängningen skulle kunna ge henne receptbelagd amfetaminbaserad medicin. Det är vad de som diagnostiserats med adhd får utskrivet.

Läkaren sa att de trodde att jag har adhd. Jag hoppas verkligen det, för då får jag ha samma medicin utan att vara gangster i samhällets ögon

Foto: Claudio Britos

– Läkaren sa att de trodde att jag har adhd. Jag hoppas verkligen det, för då får jag ha samma medicin utan att vara gangster i samhällets ögon, säger Barbro.

Barbro har överklagat kommunens beslut till förvaltningsrätten, som har gett kommunen rätt. Barbro har inte ”rätt att själv välja insats och utformning”, enligt domen, vilken Barbro har överklagat.

Domen svarar inte på frågan om varför kommunen beslutar att placera en drogberoende person på ett boende med nolltolerans.

Vill inte svara trots fullmakt

Huddinge kommun väljer att inte heller svara på den frågan. Detta trots att Huddinge­Direkt har en fullmakt från Barbro, som bryter sekretessen i ärendet. Pia Wrede, chef på beroendeenheten svarar endast på generella frågor via mejl:

”I enhetens insatser kan det vid behov efter utredning ingå stödboende i kombination med behandlingsprogram i öppenvård. Vi har i undantagsfall beviljat kortare perioder på lågtröskelboende under utredningsperiod för att hinna göra en planering kring kommande insatser, det är då ca 1–3 månader.”

Hur viktigt är det med en trygg bostad för en person som vill bli kvitt sitt missbruk? 

”Ett nyktert stödboende kan vara en del av planeringen för klienter som genomgår psykosociala behandlingsinsatser och ofta uttrycker personerna att det är av vikt att det är en stabil och drogfri miljö för att underlätta möjligheter till en varaktig nykter- och drogfrihet.”

Direktören: Vi är inte skyldiga att svara journalister

Genom en fullmakt har Barbro Arbouz gett HuddingeDirekt tillåtelse att prata om hennes ärende med kommunen. Ändå vägrar kommunen svara på frågor. ”Den ger oss inte en skyldighet att svara på dina frågor”, säger kommundirektören Camilla Broo.

Kommun­direktör. Camilla Broo är Huddinge kommuns högsta tjänste­man. Foto: Lars Åke Holst

De flesta myndigheter och kommuner har som princip att inte uttala sig om specifika individer och fall. Det gör man delvis med hänsyn till sekretesslagstiftningen. Därför brukar journalister skaffa en fullmakt från intervjupersoner för att kunna granska myndigheters hantering.

”Inte skyldiga att svara”

Trots att en sådan fullmakt inhämtats från Barbro Arbouz vägrar kommunen svara på HuddingeDirekts frågor.

THÅSTRÖM: När locket läggs på drabbar det oss alla

– Fullmakten ger oss inte en skyldighet att svara på dina frågor. Vi svarar gärna på frågor om våra rutiner och metoder i olika slags ärenden, men vi går aldrig in och diskuterar detaljer som rör enskilda personer, säger kommundirektören Camilla Broo.

Men det ger er en möjlighet att prata om ärendet?

– Nej, inte direkt. Fullmakten ger dig rätt att begära ut vissa uppgifter, den styr inte vad vi ska svara på direkta frågor. Det är två skilda saker. Av hänsyn till den person som ärendet berör och dennes närstående, så kommenterar vi aldrig individärenden. 

Handlar det verkligen om personlig integritet när en person uttryckt sin vilja att frågorna ska ställas?

– Ja, det tycker jag. 

När HuddingeDirekt ställer frågor om hur det påverkar journalisters möjlighet att granska kommunen avbryter Camilla Broo intervjun och ber att få återkomma via mejl.

Stänger inte den policyn en stor del av kommunens verksamhet från granskning? 

”Nej, det tycker jag inte. Du som journalist har fortfarande möjlighet att begära ut dokumentation från oss. Vi svarar också gärna på frågor om hur vi arbetar i ärenden av detta slag. Den främsta anledningen till att vi inte kommenterar enskilda ärenden är att vi alltid värnar den enskilda individens integritet. Vi vill att invånarna ska känna sig trygga i att kommunens tjänstemän och politiker aldrig gör avsteg från detta. De flesta individärenden involverar också andra människor, och även gentemot dessa personer är vi skyldiga att värna integriteten”, skriver Camilla Broo.

Att en kommun inte låter sig granskas kan ses som ett demokratiproblem. Hur ser du på det? 

”Vi vill och ska granskas, och vi ska vara tillgängliga för media och svara på era frågor. Men vi drar en gräns när det gäller att diskutera individärenden.”