Sarah Delshad, krönikör. Foto: Maja Brand

KRÖNIKA: Det tar emot att vara vuxen

Vår gästkrönikör Sarah Delshad skriver om att alltid våga vara rebell och känslan av att inte riktigt kunna identifiera sig som vuxen.

  • Publicerad 14:40, 21 jan 2017

Då januari 2007, nu januari 2017. Jag sitter på ett kafé i Karlaplan med min obligatoriska espresso och grubblar över det faktum att det var precis tio år sedan jag var 17 år.  Vilket är en svindlande tanke. Så pass att jag finner mig själv ha en aning svårt att acceptera det. Dra mig baklänges någon. Livet blev ju inte som jag tänkte. Alls. Det faktum att jag nu har närmare till trettio, än till tjugo är stressande, och nästintill surrealistisk. Herregud, så mycket jag har kvar på min att-vara-vuxen-lista eller snarare: detta-bör-jag-hinna-med-innan-jag-fyller-trettio-lista. Jag är inte ens halvvägs i mål, kommer man någonsin göra det?

Att vara 26 och fortfarande ha ett litet behov av att trotsa, det bådar inte gott. Försvinner någonsin behovet att vara rebell? Att acceptera det faktum att jag nu alltså bör identifiera mig själv som vuxen. Och att det i sin tur medföljer ett bagage. Det tar, ärligt talat, emot. För fortfarande sitter det. Det där lilla behovet att leva life, som kidsen säger. Att leva för nuet, carpe diem för sjutton. Living on the edge. Det ska ju kännas att leva. Självdisciplin, ordning och reda. Att varenda kväll borsta tänderna och gå på parmiddagar. Nja. Att alltid betala räkningar i tid, regelbundet träna och handla på Ica med sitt Ica-kort. Nja. Snarare: fattig bohem med minus på kontot, ett smått shoppingberoende och bekräftelsebehov.

Bridget Jones är förebilden, jag äter godis i smyg, lägger mig aldrig i tid. Jag glömmer var och varannan dag att borsta tänderna och jag är sämst att höra av mig. Lite osäker och super social samtidigt. All over the place.

När blir man sådär perfekt självsäker och lugn. så där perfekt... vuxen?

Villa, volvo och vovve? Inte i närheten. Stabil och självsäker? Inte alls, men I’m working on it. Var är exempelvis min tillsvidareanställning, som jag givetvis tänkte att jag som 26 åring skulle ha? Och det där körkortet, som jag 2007 definitivt trodde att jag skulle ha? Det lär jag heller inte se skymten av.

Rutiner, struktur och stabilitet existerar som den vuxne jag är. Not! Jag blir fortfarande sen, trotsar fortfarande frukost. Jag älskar tystnaden, bibliotek och böcker alldeles för mycket. Och jag gråter fortfarande till ”Titanic”. Precis som januari 2007. Inga vuxenpoäng här inte. Nåväl, nåväl. En klok dam vid namn Tove Ditlevsen sade en gång: Många är aldrig riktigt jämnåriga med sig själva. Och min vilda gissning är att man kanske aldrig någonsin blir det heller.