Foto: Sacharias Källdén

"Kungsklippan är en häftig fristad mitt i City"

Har du koll på Kungsklippan? Vi tillbringade en timme kring Kungsholmens dolda miniområde.

  • Publicerad 12:02, 1 nov 2019

Foto: Sacharias Källdén

15.30

Här drack Doktor Glas pilsner. 1905, då Hjalmar Söderbergs antihjälte promenerade runt i Stockholm, var Piperska muren en restaurang med tillhörande lustgård. Idag är den en konferenskåk med en öde och trist trädgård längs Scheelegatan. Sedan 1807 ägs Piperska muren av sjöfararsällskapet Coldinuorden. Ett "hemligt brödraförbund", som man själv säger. Deras logo, ett kors som du ser på sidan 2, har en dold innebörd, och Coldinuordens ritualer "anknyter sig till en af världshistoriens största tilldragelser". Top secret, såklart.

Foto: Sacharias Källdén

15.36

Här borde det vara buskar och träd som tål en del. Helst sånt som även är grönt om vintern. Det tycker Karin Ingevik, som bor intill.

Pipers backficka, som den lilla gården på Pipersgatan kallas, hade förr fulla rabatter. Men sedan ett par år är där bara ogräs och skräp. Slitage – backfickan används som gård åt en närliggande skola – har tagit kål på plantorna.

– Jag har varit på kommunen om att de ska ordna det men jag har inte fått svar. På sommaren är här mycket människor, barn som leker och folk från glassbutiken bredvid. Det finns inte så många platser för barn i närheten så det vore trevligt om här var fint, tycker Karin.

Foto: Sacharias Källdén

15.50

Vad är det här för konstiga konstverk som hänger från husfasaden på Kungsklippan? Känns inte som att företaget som har kontoret, ett projektledningsföretag i byggbranschen, ligger bakom. Hur som: de har hängt där i flera år. Någon som kan berätta mer?

Foto: Sacharias Källdén

16.00

Sopsortering är viktigt. Det säger lokalpatrioten Ingrid Lidgard.

– Kungsholmen är den bästa stadsdelen. Jag försöker få alla mina syskon att flytta hit. Kungsklippan är en häftig fristad mitt i City. Om du inte bor här hittar du inte hit. Och går du över Klarabergsviadukten får du direkt en helt annan puls, säger Ingrid, och sorterar vidare med sina sopor.

Foto: Sacharias Källdén

16.18

Inne på Stadsarkivet basar arkivarien Lena Wiorek bakom disken. Under henne finns sju våningar rakt ner i berget, fyllda med offentliga handlingar. Om du vill se något fyller du i en blankett och lägger den i en särskild korg på disken. Lena tar sedan blanketten, flyttar den till en annan korg och ringer på en klocka, varpå en annan arkivarie kommer upp ur djupet, tar blanketten, och åker ner igen för att plocka fram den begärda handlingen. Det brukar ta en halvtimme, allt som allt. Ren byråkratiporr. Som tyvärr snart ska digitaliseras bort.

– Hit kommer många för att släktforska. Idag är det rätt tomt men det brukar vara fullt vid våra datorer. Släktforskning har verkligen ökat på senare år, mycket tack vare tv-program med kändisar, berättar Lena, som brukar hålla föredrag om barns villkor förr i tiden.

Foto: Sacharias Källdén

16.30

Sol – ned. Höstdagarna är korta, mörkret långt. Och kortare ska de bli, mörkret än mer kompakt vartåt det lider. Men skönheten i den här Stockholmsvyn går inte att förneka.