DIKTARE. Jasmin Adem, 19 och Sakariya Hirsi, 18, skriver dikter om fördomar, utanförskap och orättvisor. Foto: Frida Gunner Brooke

Lyfter fördomar med poesi

Sakariya Hirsi och Jasmin Adem tror på kraften i det skrivna ordet. Med hjälp av poesi vill de lyfta samhället fördomar för att skapa igenkänning och debatt.

  • Publicerad 15:35, 19 nov 2015

Fördomar handlar om okunskap, men med texter och dikter kan folk få bort sin okunskap och rädsla.

"Hon var utfryst som barn. Hon var dömd som barn. Huden hon har, den är ett förbrukat bevismaterial." Så inleds Sakariya Hirsis dikt ”Skräckslagen, jag är nog dömd”.

– Den handlar om en afrosvensk tjej som känner sig rädd för att samhället har satt in henne i ett fack som hon inte kan ta sig ur. Jag fick en uppgift i skolan om att titta på normer. När jag började titta på det här sättet såg jag plötsligt en massa saker som jag inte sett tidigare. Texten är ett resultat av uppgiften.

Sakariya har skrivit poesi och dikter hela livet. För honom är det ett sätt att få utlopp för tankar och funderingar samtidigt som han gör sin röst hörd. Tillsammans med kompisen Jasmin Adem vill han sprida sina och andras texter för att skapa debatt och igenkänning.

– Fördomar handlar om okunskap, men med texter och dikter kan folk få bort sin okunskap och rädsla, säger han och får medhåll av Jasmin.

– Precis, det finns hundra olika sätt att lösa problemen i samhället. Vissa jobbar som inom skolan som lärare och fritidsledare, andra som journalister, företagare och så vidare. Genom poesi och dikter kan man också få ut ett budskap, kunskap och förstå att det finns andra som känner likadant. Jag visste inte att det fanns andra som kände som jag förrän jag själv började skriva, säger Jasmin.

Hennes text ”Samhället ger oss mixade signaler/Framtidsbärare” går i samma tema som Sakariyas.

– Min text skrev jag under Poesiverkstaden på Husbyträff. Jag skrev bara ner alla mina tankar. Den är lite som att peka långfingret åt hela samhället. För vi får hela tiden mixade signaler. Vi får höra att det inte är vi och dom. Men så funkar det inte. Varför får vi inte lära oss om alla stereotyper, rasism och att man behandlas olika. Det är många samhällsfrågor som jag skriver av mig, säger hon.

– Man behöver inte ha samma åsikter om allt. Men alla förtjänar att bli hörda, tolererade och respekterade, säger Sakariya.

Sakariyas och Jasmins dikter

Skräckslagen, jag är nog dömd

Hon var utfryst som barn
Hon var dömd som barn
Huden hon har, den är ett förbrukat bevismaterial
Ingenstans att dra
Accepteras hon eller inte
Det har hon länge tänkt på
Hur kunde hon tro
Nu sitter hon här i oro
Fattar inte att dagen är nära
Och sitter här helt förvirrad
Vad ska hon göra?
Kan du hjälpa henne?
Hennes konst, den är berövad
För som liten lärde man sig snabbt
Mörkhyade var inte ett alternativ
För samhället satte redan en bild
Så nu som ung så fanns inga val i ens liv
Äldre hon blir såg bristerna som gömdes
Så valde att se bort tills en dag hon fick nog
Trött på hur folk målades upp
Så sparkar in dörren som var låst
Såg skönheten som låg bakom
Gömd för samhället
Hon målades upp som ful
Dockor fanns inte för henne
Så hon valde att se sig som ful
Rädd för hennes medmänniskor
Så hon skapade en mur
Svårt att dra den ner
För tiden läkte inte henne och vänner svek
Lek var inte hennes gren
För hon kunde spelet in och ut
Det slutar alltid med henne i tårar
Så hon gömde sig bakom en dörr
Hon insåg som liten att hon var dömd
Fast i systemet
Inte menad att vara född
Ta livet av sig själv
Hon har tänkt
Men är inte redo än
Så hon lägger sig till sängs
Drömmer sig bort från denna värld
En plats hon har längtat till
Varje gång hon sluter ögonen
Så förändras hennes verklighets bild
Hon lever nu in i ett paradis
Trött på hur man ser på henne
För hon var utfryst som barn
Hon var dömd som barn
Huden hon har, den är ett förbrukat bevismaterial
Gömd i en fasad som spelas upp
Om och om igen
Det tar inte slut
Den borde ta sitt slut
För hon har tröttnat
Hon vill ha sitt liv utan att bli piskad av blickar som kollar in i henne
När hon vill röra sig fritt omkring
Hon vill vara fri som en fågel
Men fågeln är inlåst i buren
Som blir allt mindre och mindre
Tillslut blir det andetaget hon tar den sista/ Sakariya

Samhället ger oss mixade signaler/Framtidsbärare
Samhället ger oss mixade signaler
Walla vet inte vart jag ska börja, men jag blir helt less på vardagen
De säger att vi inte är representerade, inte vill bli representerade eller är missrepresenterad och aldrig tar plats
Men samtidigt som vi gör det ber de oss att sätta oss ner och lugna ner oss cok snabbt
Jag förstår inte hur vi vissa dagar refereras som hoodrats, och andra dagar som hjältar
Ska vi hypa när rubriken "bränn en bil- få ett jobb" får mer hype än "bränn tiotals fakkin flyktingboenden där människor som aldrig haft något nu måste starta på noll, ännu en gång"
Snälla bestäm er, förblir vi luffare i vår mjukisdress eller morgondagens framtidsbärare med finess, för att det plötsligt blivit hett, att vara barn till låginkomsttagare & att vara uppväxt i ett miljonprogram som nu tydligen crosses kulturella barriärer bara sådär
Ibland känns det som om vi bara är existerade och skapade för att bli kastade, smutskallade och förevigt förbannade.
De säger att mänskliga rättigheter och en viktig skolgång präglar vår vardag
Men säg mig varför hälften av mina grannar inte har en gymnasieexamen och är sysselösa och fast i en äcklig tidlöshet, då tiden har stannat för dem helt?
Och hur ska jag samtidigt kunna förklara för ungarna där jag bor att de är naiva om de trott att de inte mött motgångar nog?
När även dagens kunskap likställs med degrees blir vi automatiskt till hjärndöda.
Något så kallad som streetsmarthet kommer inte längre kunna utövas och vi kommer förlora idéer som vi en gång trott vara framtidens röst.
Men de lugnt brorshan, våra verk kommer ändå vara för starka och för sanna för dom att någonsin kunna förstå.
Snälla säg till dom att nej, dom fattar inte och vissa saker kommer de bara inte att kunna förstå.
 Samhället ger oss mixade signaler som ställer till med scener o charader, men vetu vad, brorsan de är ännu en gång lugnt.
För vi ska sätta oss youngsters och orten på kartan & fakka systemet så att förändring skapas och revolutionera på ett sätt vi aldrig trodde vi skulle kunna relatera eller kunna reflektera kring
Och när vi mår som sämst och löning inte kommer på fredag vill jag ändå att du ska veta, att varken de refererar till oss som hoodrats eller luffarnas luffare, tuggandes i tuggarnas tuggande, att vi är framtidsbärare
Ta vara på dagen och låt dessa mixade signaler bli till våra rader om hur vi ska kämpa för att kunna lyfta upp saker som samhället kan kyssa vårt arsle om för de vet ingenting utav det.
Vi är och ständigt förblir blir framtidsbärarnas chock, för vi gjorde om mixade signaler till ett hopp
Hoppet om att för en gångs skull kunna göra om något, göra om något till något gott.
Se mig som en hoodrat eller vad du vill, men jag förblir evigt en framtidbärare och ska göra mig själv och alla i min närhet stolt. / Jasmin

Stockholm Direkt