"Det finns inga föräldrar som vill att det går åt helvete för barnen. Det räcker inte att stirra sig blind på föräldrarna, alla behövs: hemmet, skolan, samhället", säger Ulrika, vars son tidigt fastnade i kriminalitet. Foto: Mikael Andersson

Mamman: "Det räcker inte att stirra sig blind på föräldrarna"

"Hårdare tag!" "Var är föräldrarna?" Ropen återkommer ständigt i debatten om unga kriminella. Ulrika lyckades efter flera år hjälpa sin son som var på väg åt helt fel håll. Men för det krävdes tid, pengar, egna kontakter och all hjälp som samhället hade att ge.

  • Publicerad 11:44, 23 feb 2018

jag vet att vad som helst kan hända, det är därför jag är så lugn

En onsdag förmiddag för snart två år sedan sitter Ulrika som vanligt framför datorn på jobbet när hennes telefon ringer. Det är en polis. Han berättar att hennes snart 17-årige son Viktor och en kompis till honom har gripits under natten – tillsammans med medlemmar ur ett känt kriminellt nätverk i Stockholm.

– Fortsätter han att hänga med de här personerna kan han vara död inom ett år. De här skjuter varann för 500 spänn, säger polisen.

Trots att de senaste åren i sonens liv har kantats av problem i skolan, droger, stölder, våld och för Ulrikas del: mängder av samtal med lärare, rektorer, poliser, drogbehandlare och handläggare på socialtjänsten, så har hon svårt att ta till sig hur allvarlig situationen är.

– Jag frågar Viktor vad som har hänt. Han ger sin version och jag tänker "gud vad skönt", säger Ulrika.

"Tror inte på slumpen"

Hon ringer tillbaka till polisen och berättar det Viktor har sagt till henne: att han och kompisen bara råkat befinna sig på samma plats som gänget.

– Han svarade "jag tror inte på slumpen". Sen erbjöd han sig att komma hem till oss och prata med killarna. Så en kväll kommer kompisen och hans föräldrar över till oss och så sitter vi alla där och lyssnar på två poliser i full mundering som försöker förklara för våra barn vilka risker de utsätter sig för, säger Ulrika.

Här säljs knark öppet – framför polisen

Killarna är kaxiga tillbaka och föräldrarna skäms. Eftersom killarna är minderåriga görs en orosanmälan till socialtjänsten. Det är fjärde gången det händer för Viktors del. Men nu bestämmer sig handläggaren för att starta en utredning. Tidigare har Ulrika "pratat bort" myndigheten varje gång.

– Jag har inte begripit att vi skulle ha behövt hjälp tidigare. Samtidigt kommer jag från ett sammanhang där jag och min man har bra jobb, god ekonomi, och jag vet att jag blir lyssnad på när jag pratar. Tidigare handläggare har svarat ungefär "ja, jag hör ju att du har koll, här behövs inte vi", säger Ulrika.

Kontakter, tid och pengar kommer också att ha en avgörande betydelse för hur de till slut lyckas hjälpa Viktor. Vi återkommer till det.

Att en utredning nu startar gör att polletten börjar trilla ner för Ulrika: hur hennes sons liv faktiskt ser ut.

– Jag behövde någon som sa "snap out of it, det här är åt helvete!". Från och med då började jag leta efter tecken, säger hon.

Och hon hittar flera. En dag cannbis i en byrålåda. Sen, 4000 kronor i sonens jacka. Dessutom får hon höra att han ska ha sålt kokain flera gånger.

Hon och hennes man lägger en pusselbit till en annan och konfronterar till slut Viktor, som erkänner.

– Han har slagit ner folk. Knarkat. Sålt knark. Samtidigt är den Viktor jag ser fortfarande världens härligaste person, säger Ulrika.

Han lämnade gänglivet bakom sig

Hur allt började

Första gången hon förstår att något är fel är när Viktor kommer hem påverkad efter att ha rökt cannabis, bara 12 år gammal. Innan dess beskriver hon honom som "ett vanligt barn, men förmodligen med adhd":

– Han släcker inte lampan, lämnar kylen öppen, glömmer låsa ytterdörren. Och han har alltid varit spänningssökande, säger Ulrika.

Men diagnosen får han först i samband med socialtjänstens utredning, som 17-åring.

– Innan dess har både hans pappa och bonuspappa försökt med "tuffare tag" genom att ställa krav. Och jag har alltid tagit honom i försvar och curlat.

Hon beskriver hur hon lotsat sonen genom högstadiet genom att varje vecka printa ut "körscheman" i Excel där det står exakt vad som ska göras varje dag. Det lyckas. Han går ut med fullständiga, om än inte höga, betyg och kommer in på gymnasiet.

– Viktor har varit omgiven av mycket funktionsdugliga vuxna. Hur många som helst. Och alltid fått kärlek och omsorg. Ändå har han dragits till det här andra. Min makt över mitt barn sträcker sig bara till en viss gräns. Därför blir det fel att gorma "var är föräldrarna" när det går snett. Detta är inte en fråga som bara en familj eller tonåring kan lösa, säger Ulrika.

Det som lockat är "snabba cash-livet", drömmen om statusprylar; dyra kläder och lyxiga bilar.

– Det speglar ett övergripande problem i samhället. I en drömvärld skulle inte alla längta efter ljust och fräscht, resor till Maldiverna och jaga efter framgång och status. Det är ju att säga till barnen att det enda som betyder något är prestation och "rätt" symboler. Det blir tungt, säger hon.

Så ger uppmärksamheten gängen makt på gatan

Trots allt är Viktor inte dömd för något, bortsett från ett olaga vapeninnehav efter att en gång ha ertappats av polisen med en kniv. Att han grips några dagar innan sin 17-årsdag är tur, menar Ulrika.

– Jag tänkte, nu har jag 365 dagar på mig att lösa det här. Sen blir han myndig och folk slutar ringa mig om något gått snett, säger hon.

Ulrika rullar igång ett batteri av insatser. De flesta tack vare privilegiet att ha tillgångar och en förstående arbetsgivare, menar hon.

Från en dag till en annan tar hon fyra veckors ledigt från jobbet. Hon lämnar tillfälligt man och familjens övriga barn i villan och flyttar in med Viktor i en lägenhet hon äger, strax utanför tullarna.

Det visar sig att Viktor har flera telefoner, "becknarlurar", de tas ifrån honom. Alla konton på sociala medier stängs ner. Flytten innebär ett viktigt byte av miljö. Och Viktor går med på allt, han vill ha hjälpen.

– Till en början handlade det nog mest om att han inte ville göra mig ledsen mer, men jag tror alla i hans sits vill ha hjälp, säger Ulrika.

Hon har trots sociala tabun alltid varit öppen med att det funnits problem runt sonen. Nu slänger hon ut krokar, både privat och genom att ha kontakt med myndigheter. Frågan är: "hur går vi vidare?"

Via en vän kommer hon i kontakt med Micke, från organisationen En annan sida av Sverige. Han är själv före detta kriminell, som numera stöttar vuxna som vill lämna ett kriminellt liv. Han signalerar allt Viktor gillar, han är snygg, stor, har cool bil och snygg klocka.

– Han bekräftar Viktor. De blir snabbt nära, tränar ihop, fikar och snackar bilar, men också frågor om livet, värderingar och framtid, säger Ulrika.

Viktors faster, som jobbar på socialtjänsten, berättar samtidigt för henne om SIG –sociala insatsgrupper som finns i flera av Stockholms stadsdelar. Det ligger under socialtjänsten och går ut på att stötta kriminella avhoppare.

"Hårdare straff löser inga problem"

Ulrika ringer dit och lyckas få in Viktor i programmet, dessutom med villkoret att Micke ska vara hans kontaktperson. På så sätt blir Micke en del av deras liv. I över ett års tid träffas han och Viktor tre-fyra gånger i veckan, och han och Ulrika pratar nästan dagligen i telefon.

SIG-programmet innebär även drogtester och regelbundna träffar med socialtjänsthandläggare, polis och kontaktpersonen. Viktor deltar i nästan två år innan han avslutar – på en helt annan plats i livet än när han började.

– Skolresultaten är bra och han har träffat världens bästa flickvän. Men eftersom han har brutit med många gamla vänner så kan det nog bli lite ensamt ändå ibland. Tryggt men lite tråkigt. Men han jobbar på med nya kontakter och har hittat tillbaka till några av barndomsvännerna, från tiden innan allt gick snett, säger Ulrika.

Hon har funderat mycket på vad det var som blev lösningen för Viktor till slut.

– Jag har varit drivande i alla steg. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt: hur gör andra föräldrar i den här situationen? Som kanske inte kan språket, som har flera jobb för att få det att gå ihop, eller som har fler barn att ta hand om än jag?

Hon fortsätter:

– Det finns inga föräldrar som villl att det går åt helvete för barnen. Man gör så gott man kan. Det räcker inte att stirra sig blind på föräldrarna, alla behövs: hemmet, skolan, samhället. Och stödfunktioner där det inte funkar, säger hon.

Just nu känner Ulrika sig "extremt hoppfull" när det gäller Viktors framtid. Men det går ju inte att veta vad som händer längre fram. Hon säger:

– Jag säger som mamman i Mumintrollen: "jag vet att vad som helst kan hända, det är därför jag är så lugn".

Ulrika och Viktor heter egentligen något annat.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.

Nordens bästa krog stänger

Nyheter Har gått i konkurs I 13 år har stjärnkrogen Esperanto huserat på Kungstensgatan på Östermalm. 2016 valdes den till Nordens bästa restaurang. Men nu är det över.torsdag 21/6 14:58

Nio-till-fem-jobb är inget för Parisa

Nyheter Under sommaren kommer vi varje vecka intervjua en Vallentunapolitiker. Först ut är Parisa Liljestrand (M). Hon berättar vilka som är de viktigaste frågorna i årets val, vad hon gör på fritiden och...torsdag 21/6 14:09