"Inga fler själar ska behöva tas ifrån oss pga gatuvåldet. #läggnerdittvapen" står det på ett handskrivet plakat. Foto: Louise Helmfrid

Mammornas manifestation fyllde Plattan

Shayan Gaff. Marley Åsard Fredriksson. Robin Sinisalo. Oliver Färjsjö. Fyra unga män som har skjutits till döds i Stockholm de senaste åren. I går fylldes Sergels torg för att deras namn inte ska glömmas.

  • Publicerad 15:48, 19 nov 2018

Eva Färjsjö står på scenen, mitt på Sergels torg. Det är söndagseftermiddag. Nästan två år har gått sedan den där onsdagen. Då polisen berättade att hennes son Oliver skjutits ihjäl, mitt på dagen, på Idholmsvägen i Skärholmen.

– Det var tre skott som tog hans liv. Och som tog mitt hjärta.

Rösten darrar, håller knappt. Hon vänder sig emot politikernas fokus på fler poliser och hårdare straff. Efterfrågar förebyggande arbete, investeringar i socialt arbete, bättre skolor, fler livschanser till ortens unga.

– Jag väntar fortfarande på kondoleanser från regeringen. För i grund och botten är det här resultatet av en misslyckad politik. Ett misslyckande från samhället. Men ännu mer väntar jag på att Oliver ska komma hem igen. Höra knackningen på köksfönstret, för att sekunden senare höra honom öppna dörren och hans röst som säger "Vad gott det luktar! Vad blir det för mat?".

Fler stiger upp på scenen. Maritha O'Gilvie Fredriksson berättar om sin son Marley. Lana Jaff om sin kusin Shayan. Carro och Alejandro Sinisalo om sin son och bror Robin.

De läser upp de mördade killarnas namn. Visar upp bilder på dem. Berättar om deras liv, deras drömmar, deras framtidsplaner. Allt det som fick ett slut i samma ögonblick som livet rann ur dem.

– Shayans föräldrar har begravt sin son, en lillebror har förlorat sin storebror, men Sverige har förlorat någon som hade gjort skillnad. Sverige har förlorat en ung man med visioner och ambitioner om ett bättre samhälle och viljan att arbeta för det. I valrörelsen har vi hört många löften. Men vi som drabbas av våldet och ni som står här med oss idag kräver ett svar, sade Lana Jaff från scenen. ​

"Det här är bara början", säger Lena Ölander, som är nattvandrare och bor i Sätra. Foto: Louise Helmfrid

Nattvandraren och Sätrabon Lena Ölander är en av alla som var med och arrangerade manifestationen.

– Det var enormt tungt. Jag fick gömma mig flera gånger när jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Jag har ju själv en son i den åldern, jag kan inte ens snudda vid tanken på hur det skulle kännas om något hände honom, det gör för ont.

Sorgen födde hopp

Men bland sorgen, tårarna, talen, ljusen och den tysta minuten föds något annat bland dem som kommit för att lyssna på mammornas berättelser.

– Jag har aldrig fått så många kramar av människor som grät, men som ville engagera sig. En grupp från Umeå och flera från våra områden, som ville starta nattvandring. En ung kille från Bredäng som hade ett stökigt liv, men nu pluggar till socionom och vill engagera sig och göra saker i vårt område, säger Lena Ölander.

Vårbergsbon Anita Wernström arbetade som volontär med att dela ut A4-utskrifter som hölls upp vid en tyst minut. På papperna stod Min medmänniska, Min vän, Min bror och Min son.

Min medmänniska, Min vän, Min bror och Min son. Vita A4-utskrifter hölls upp av människorna på Plattan. Foto: Lana Jaff

– Inget hade kunnat förbereda mig på mötena. Att se människor i ögonen när de väljer vilken lapp de vill hålla upp och med frusna fingrar fumla med papper som sitter ihop. En pappa berättade att han förlorat en son för en månad sedan och grät. Tårarna brände konstant under ögonlocken, berättar hon.

Anita Wernström har själv förlorat en bror till drogmissbruk.

– Det känns fortfarande overkligt och ouppklarat efter mer än tio år. Boken Mammorna har synliggjort vad stigmatiseringen av droger och kriminalitet gör för anhörigas möjlighet att få sörja sina nära.

"Många som sörjer med oss"

Lana Jaffs minuter på scen skänkte henne hopp och en ännu starkare vilja att fortsätta kampen.

– Jag förstod inte hur mycket folk som var på plats förrän jag stod på scenen. Då blev det mycket känslor, när jag märkte hur många som sörjer med oss och vill se en förändring, säger hon.

Idén till manifestationen föddes efter ett samtal om Alexandra Pascalidous bok Mammorna, som flera av de manifesterande mammorna är med i, i Skärholmen. Efter det har nya nätverk börjat knytas.

– När en skjutning händer är det många som sitter i sin soffa och funderar över att kanske borde man göra något. Men kommer aldrig till skott. Men när vi är så här många tillsammans inser man att man kan göra underverk, när man jobbar tillsammans. Det här kommer inte stanna av efter den här manifestationen – den är bara början, säger Lena Ölander.

Alejandros bror och Carros son sköts ihjäl utanför deras port i Akalla. Fortfarande har ingen gripits. Foto: Louise Helmfrid

En tyst minut hölls och ljus tändes till minnet av alla som gått bort i skjutningar och gatuvåld. Foto: Louise Helmfrid

Hej!

Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter.

Håll dig till saken. Håll god ton. Du ansvarar själv för att ditt inlägg inte bryter mot svensk lag.

Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.