Avhoppad. Maria med sin pappa. Själv uppger hon att hon inte använt våld. Men hon har demonstrerat, delat ut propaganda, spridit skräck: "Skuld och ansvar har varit svårt. Jag gör allt jag kan för att folk inte ska hamna i samma situation, det är det jag kan göra". Foto: Sacharias Källdén

Maria, 21: "Så slutade jag vara nazist"

Hon har varit aktiv nynazist inom en av landets största organisationer och har velat hänga "landsförrädare" på varenda lyktstolpe längs motorvägen från Finspång till Stockholm. Tack vare en engagerad förälder och Exits anhörigverksamhet har Maria, 21, nu lämnat nazismen.

  • Publicerad 20:00, 10 okt 2019

– Hade det inte varit för min pappa och Fryshuset hade jag inte suttit här. Jag hade varit nazist, gravid och bott tillsammans med en man som våldtog mig och vägrade ge mig mat om jag inte hade städat ordentligt.

Det är det första Maria, som egentligen heter något annat, säger när vi träffas i Exits lokal på Fryshuset. 

Fryshuset: "Fel att stigmatisera nazister"

Hennes pappa är med. Han minns det som igår. Den helt vanliga lördagen när världen slogs i spillror. Han öppnar mejlen. Från en anonym avsändare lyser ett dagsfärskt foto på hans tonårsdotter på datorskärmen. Hon sover inte alls hos en kompis som han trott, hon deltar i en nazistdemonstration i ett annat land.  

– Chocken går inte att beskriva. Reflexen var att hämta henne och ta hennes telefon. På måndagen pratade jag med en kollega. Att säga att min dotter är nazist…det var inte enkelt. Men en jävla tur, för han tipsade mig om Fryshuset. Efter att ha ringt dem förstod att det jag gjort var kontraproduktivt. Jag höll på att slå ner en kil mellan mig och min dotter. Och då skulle det bara finnas en värld kvar för henne. Nazisternas. 

Hyllad som en drottning

Maria säger själv att steget från att ha snubblat in på hånande youtube-klipp om judar till att bli fullfjädrad medlem i en av Sveriges största nynazistiska organisationer gick snabbt. 

STIGFUR: Därför ville jag prata med en ex-nazist

Innan: en tonåring utan vänner med en uppväxt där hon blivit illa behandlad av sin mor.

En vecka senare: behandlad som en drottning av massor av människor, hyllad för sitt blonda hår och blå ögon – och direkt omfamnad som om hon varit en familjemedlem sedan länge.

Ja. Som i de flesta berättelser om människor som hamnar i extrema grupper, börjar även denna med en känsla av tomhet.

– De bitar jag själv saknade kunde de fylla i, konstaterar Maria.

Hon önskar att hon kunde säga att hon inte visste vad hon gav sig in på. Men att det var en rörelse som med våld och massmord som medel ville uppnå målet om en vit stat. Jo. Allt det visste hon.

– Jag kände mig nog sviken. Jag har själv haft stora problem utan stöd från samhället. Så kom flyktingströmmen och de människorna fick hjälp så snabbt, säger hon.

"Kändes som en förklaring"

– Jag tittade på videoklipp från vitmaktrörelsen. Ett klipp handlade om att judar har annorlunda hjärnor än andra. Mamma är delvis jude så jag tänkte att om det kanske är anledningen till att hon behandlat mig dåligt. Jag tyckte att jag fick en förklaring.

Maria mejlade organisationen. En vecka senare marscherade hon med dem. Direkt uppstod kärlek vid första ögonkastet med en av nazisterna. De båda blev ett par, och mycket av hennes tid skulle komma att tillbringas i hans hem.

Men det dröjde inte länge innan misshandeln och våldtäkterna började. En kvinnas roll i nazismen är att lyda, föda barn och ta hand om hemmet.

– Relationen var fruktansvärd. Men det andra… då tyckte jag att det lät logiskt. Att kvinnor är mer känslostyrda och passar bättre för sånt än att fatta beslut. Jag hoppade av skolan. Varför skulle jag vara där när jag skulle bli hemmafru? Det var absurda diskussioner med pappa där han försvarade mina rättigheter och jag sa "det där är rättigheter som jag inte ska ha". 

I gruppen fanns en till tjej. Men inte heller med henne kunde hon prata fritt.

– Hon sa jämt "du har fått den bästa killen, han bryr sig om sitt folk, en stark motståndsman". Man pratar om bebisnamn, vilka maträtter man tycker om att laga eller drar rasistiska skämt. 

Organisationen gick ofta igenom hennes telefon, och meddelade att de brukade avlyssna medlemmarna.

– Jag tänkte att man inte har hemligheter för sin familj.

Kände du att det var dina vänner på riktigt?

– Ja. Om man gick på natten och delade ut flygblad och det gick förbi någon kille så ställde sig tre stora män direkt runt mig som en mur, jag kände att de skyddade mig. Men det var en konstlad trygghet. Jag var ju inte otrygg från början. 

Hemma slet pappa med hur han skulle förhålla sig. Att argumentera gick inte, varje argument han la fram hade Maria redan ett svar på, förutspått och välförberett av rörelsen. Båda anklagade varandra för att vara hjärntvättade. Vid ett tillfälle tog pappa med hennes mamma. Ett bakslag.

– När jag såg hur ledsen och påverkad hon var över vad jag höll på med, med tanke på hur mycket hon sårat mig i mitt liv, så blev jag bara mer motiverad att fortsätta. 

Att möta andra föräldrar i liknande situation via Exit och prata om det som annars är så tabubelagt var avgörande, säger pappa.

– Jag visste varken ut eller in innan, och kände mig mindre ensam. Jag förstod också att nu, när Maria ser hela samhället som fiende, är det mitt mission att se till att jag inte faller in i den kategorin.

Med tiden började Maria tvivla på nazismens logik. Små sprickor i den världsbild hon hade växte sig större. Pappa fanns med på avstånd, ibland gick de på bio. Saker som gjorde skillnad för att Maria inte skulle tappa bort sig själv helt, menar hon.

Skulle hängas från lyktstolpar

För pappa var det en kamp att upprätthålla kontakten så att han inte förlorade sin dotter och samtidigt avstå diskussioner. Som när han fick höra om nazisternas vision att starta ett nytt koncentrationsläger i Finspång och hänga alla "landsförrädare" vid varenda lyktstolpe på motorvägen från Finspång till Stockholm.

– Jag sa till dig då att se mig framför dig hängandes där död från en lyktstolpe, för jag skulle ju vara en av dom, säger han till Maria.

– Pappa lyckades på något sätt komma in i den konstiga hjärnan jag hade då.  

Via Exit fick hon hjälp med att hoppa av utan att råka illa ut. Hon bestämde träff med en av nazistledarna, med pappa på ett kafé intill. Ledarens första fråga var om pojkvännen behandlat henne illa när hon sa att hon ville hoppa av. I så fall kunde de få bort honom.

– Det tog emot att svara nej på den frågan kan jag säga. Men det gick. Och jag fick lämna.

"Ett korthus som föll" 

En vecka senare gjorde hon slut. Även denna gång var pappa med. Hon sa att hon är jude, vilket han redan visste – då han tvingat henne att ta ett DNA-test medan de var ihop.

– Jag sa: "jag ska gå med i judiska församlingen, det är mitt folk". Det var effektivt för att få honom att släppa mig. Resan därifrån var den bästa i mitt liv.

Sedan avhoppet har organisationen aldrig hört av sig. Samtidigt har hennes ex-pojkvän klättrat i hierarkin. Men att återskapa ett nytt liv har tagit tid.

Att ha en så extrem världssyn och sedan ställa om. Hur slutar man vara nazist?

– Det var som ett korthus. Ett kort längst ner föll och hela huset rasade. Man får bearbeta en sak i taget. Det tar tid att bygga upp huset igen, till den jag är på riktigt.