Örnnästet – här skulle invasionen av Stockholm stoppas

Vid Orlångens västra strand skulle en invasion av Stockholm stoppas. Där ligger "Örnnästet", en betongbunker från första världskriget byggd för en pluton och fyra kulsprutor. Idag är det pensionärerna Monica och Göte som håller ställningarna.

  • Publicerad 08:00, 19 jul 2019

Krigets hårda verklighet stirrar ner över den idylliska dalen vid Orlångens västra strand. Ett fort uppe på en bergknall. Vissa kallar det Örnnästet, efter Hitlers gamla alpfort.

– Vi kallar det fästningen vi, säger Monica Hammarlund avslappnat.

Sedan år 2000 är det hon och maken Göte som håller ställningarna i fortet. Inte så mycket med gevär som med mysiga middagsbjudningar och gröna fingrar. Vid millenieskiftet sålde statens fortifikationsverk flera befästningar som inte längre var användbara och Monica och Göte ville inte att något "Fångarna på fortet" skulle flytta dit. Så de köpte det själva.

"Stoppa ryssen"

Sundbyfortet, som är fästningens officiella namn, byggdes under första världskriget som en del av Stockholms södra frontlinje, en linje av bunkrar från Fittja i väst till Tyresö i öst. I folkmun kallas försvarslinjen, med dess korvliknande bunkrar, "korvlinjen".

Här skulle ett landangrepp mot Stockholm stoppas.

– Ja, det var väl ryssen man var rädd för. Här inne skulle det få plats med en pluton, alltså 20–40 man, och fyra kulsprutor, förklarar Monica medan hon tar oss upp för de nyanlagda trapporna upp till bunkern.

Bunkern invigdes 1915 av självaste kronprinsen, som sedermera blev kung Gustav VI Adolf (kungens farfar). På invigningen skänktes fortet och marken den stod på till staten av Gustav Bång. Det var inte ovanligt. En stor del av "Korvlinjen" är finansierad av privatpersoner.

Monica Hammarlund låser upp den rostiga gamla grinden och visar oss upp över fortets tak. Innanför bunkerns böj vilar en lummig liten trädgård med rosenbuskar med vita blommor.

När de köpte fortet var det skräpigt och åtgånget inuti.

– Det låg bilsäten på golvet och glas och burkar var strösslade över allt.

Men nu är skräpet borta. Ljus silas in genom skottgluggarna och kastar ljus över en kal gång som endast pyntats med ljus och ett rustikt träbord med stolar runt. Här ordnar hon middagar och kaffebjudningar för sina närmaste. Trots att hon förmodligen skulle kunna hyra ut stället dyrt väljer hon att hålla det för sig själv.

– Jag vill inte ha massa som klättrar uppe på bunkern och trillar ner och slår ihjäl sig, förklarar hon.

Men en och annan besökare som sticker åt henne en tjuga för att få kika in kommer hon inte hindra.

LADDA NER VÅR APP Iphone eller Android