Sista dansen på Kolingsborg

Nu går ett av de allra sista ställena vid Slussen – den legendariska klubblokalen Kolingsborg, i graven.

  • Publicerad 07:15, 22 dec 2013

Stockholms gayscen blir betydligt fattigare när Kolingsborg stänger igen för gott.

– Folk är förtvivlade, vi vet inte var de ska ta vägen nu, säger Ali Sandberg. Han är stammis och beskriver Kolingsborg som sitt andra hem.

– Här blir man omhändertagen, folket som går hit känns som min familj. Och så är ju lokalen otroligt fin, den ger en känsla av att man är utomlands, säger han.

När besöker det bergrumsliknande subkultursmeckat Kolingsborg en lördagkväll i december är temat Svart Lucia.

Alla åldrar och stilar

Vid midnatt börjar gästerna trilla in. Publiken består av mest män i alla åldrar och stilar, många kommer i par, några kvinnor sitter vid ett bord och dricker cocktails.

Dragshowartisten Robert Fux går runt i en blanksvart trikå och höga lackskor tillsammans med en annan dragqueen som har svarta fjädervingar på ryggen och en mask av spets över det dramatiskt sminkade ansiktet.
På det mindre dansgolvet längst in spelas det eurodisco och schlager och där är det redan fullt. 

Enorm discokula

I den stora salen, vars mittpunkt utgörs av en massiv betongpelare, hänger en enorm discokula från taket. Bakom mixerbordet på scenen står Kent Bernhardsson och spelar house.

Han tog över år 2009 och har sedan dess drivit klubben Paradise Garage tre gånger i veckan.

– Jag valde det här stället för att det är Stockholms ballaste lokal. Utifrån kan man aldrig ana att det är så stort. Jag gillar att det är så högt i tak och sju våningar med trappor överallt, säger han.

När han startade totalrenoverade han byggnaden. Genom att plocka fram så mycket betong som möjligt ville han skapa en hårdare och ruffigare känsla.
Tidigare hade en bingohall, kontor och festvåning huserat i lokalerna. Och innan dess, från 50-talet till mitten av 70-talet var fastigheten ett nav för stadens hamnarbetare.

Men mest känt är nog Kolingsborg för de berömda diskoteksscenerna från filmen ”G – som i gemenskap” av Staffan Hildebrand som spelades in här 1982.

Illa skött

Det är med vemod Kent Bernhardsson lämnar sitt klubbpalats efter nyår. Han har försökt att få kontraktet förlängt men fått nej av exploateringskontoret.

Enligt honom är hela Slussenomgörningen illa skött. Han undrar varför man vill förstöra så klassisk mark, som alla stockholmare har en relation till, genom att bygga glasgallerior och vägar, och på så sätt bygga bort människorna.

Donna Olsén, som är transsexuell, har varit här varje helg sedan starten.

– Det är en sådan trygg miljö här. Det är väldigt befriande att få vara den man är. Så fort jag lämnar lokalen känner jag mig inte lika säker, säger hon.
Hennes vän, Henric Wahlqvist, är också stammis. Varje klubbkväll känner han fler än hälften av besökarna. 

– Det bästa är gemenskapen. Man kommer hit för att dansa och dricka drinkar, träffa sina vänner, få nya och ragga, säger han.
Att stället nu stänger för gott tycker han är tråkigt, samtidigt säger han gaypubliken är van och har lärt sig att anpassa sig.

– Det kommer att uppstå en ny gayklubb men det blir svårt att hitta en lika bra lokal så centralt, säger han.

Relaterad information

Klubbar vi minns på Kolingsborg

Vänner och Bekanta

Slick

Paradise Garage

Tech noir

80’s

Bobadilla-eran på 70-talet