Skört. Det känns i pappahjärtat när de där första stegen mot skolan tas. Det påminner en också om tiden i skolan och för några måste det vara extra tungt. Så var bara snälla mot varandra så löser sig allt annat också, menar skribenten. Foto: Daniel Sjöberg

Stor väska, liten rygg, skört hjärta

Jag säger till honom, gång på gång. Det viktigaste man kan vara här i livet är snäll. Tänk om vi alla bara kunde lära oss det.

  • Publicerad 08:48, 16 sep 2020

I bröstet på mannen bredvid, ett skört pappahjärta som slog i synk med det nervösa som bankade i hans.

I onsdags var det så dags. Från början hade jag tänkt att jag inte skulle vara med. Bara jobba. Jag hade haft två föräldraveckor under det som från och med nu är ett förlängt sommarlov. Min fru skulle ensam ta den här dagen, men när det väl var dags kunde jag givetvis inte säga hej då i dörren. Så jag tog hans lediga hand och gick i solen mot skolan.

Den stora väskan som skumpade mot liten rygg och i bröstet på mannen bredvid, ett skört pappahjärta som slog i synk med det nervösa som bankade i hans.

Som för att illustrera det enorma i den korta promenaden passerade vi förskolan som varit en så trygg vardag för honom under de år han vuxit vidare till den sympatiska, gulliga och inte sällan krävande pojke han nu är. Bara fem och ett halvt år och redan börja skolan. Det känns för tidigt och samtidigt alldeles rätt.

Han är redo för nya utmaningar, jag måste bara inse att det faktiskt är så. Jag inser också att jag i dag delar exakt de här känslorna och variationer därpå med en mängd andra människor.

Vi möts på skolgården, delar en snabb blick som säger allt om kaoset inombords och sedan väntar vi på att lärarna ska berätta för oss vad vi ska göra. Vi blir också barn på nytt. Skolgården skärper våra sinnen på ett svårförklarligt sätt. Jag funderar på hur många som står där och minns det hela med sorg och skräck i bröstet.

Det går inte att se utanpå, men för någon där är det med all säkerhet extra jobbigt just i dag, att släppa i väg sitt barn till något som för de själva var ett enda långt lidande.

För mig var skolan en plats där jag jag var utåtagerande för att bli av med allt det jag bar med mig hemifrån. Jag växte upp i ett trasigt hem med en mor vars hjärta och hjärna inte var utrustad med de nödvändiga kunskaperna för att hantera alla känslor barn väcker. Skolan var trygg, men jag var en stökig elev. Aldrig våldsam eller bråkig, men full av energi som behövde komma ut. Jag blev klassens clown.

I mellanstadiet ständigt utskickad från klassrummet på grund av mitt tramsande. Jag växte ur det där och till slut ordnade sig det mesta, om än inte för min mor, men det är en annan historia för en annan plats.

I dag kan jag konstatera att jag allt som allt hade en bra tid i skolan. Att vara på skolgården väcker ingen olust. Jag tittar på barnen som står i den stora ringen. Separerade av blyghet som snabbare än man kan tro kommer att besegras av nyfikenhet och så blir de alla kompisar. Åtminstone är det så det borde vara. Jag har pratat så mycket med Ellis om det här. Om att det viktigaste man kan vara här i livet är snäll.

Man kan vara framåt och snäll. Man kan vara tuff och snäll. Man kan vara allt man vill vara och samtidigt vara snäll. Om vi bara kunde lära oss det skulle den här dagen för alltid vara början på en härlig tid, för alla.

Att slita hund

Min bror och svägerska varnade oss. Skaffa inte hund nu. Det var några år sedan och Ellis var bara tre. Nu när vi ändå gjort det två år senare kan vi konstatera att de hade rätt. Att ha barn och hund samtidigt är inte alltid det enklaste. Nu är han ändå så pass stor att han förstår när vi säger åt honom, men det är inte alltid så lätt när han nu är lillhusse åt världens gulligaste jycke, att låta henne vara i fred.

Jag vet inte hur det är med er, men sättet som folk agerar på nu ... ibland får jag känslan av att vissa tror att pandemin är över. Som att den bara väntade in sommaren för att därefter ta sitt pick och pack och försvinna.

Släpp hunden, är nog de vanligaste två orden vi har yttrat de senaste månaderna.

Allsvenskan har verkligen inte känts som Allsvenskan i år. Tystnaden tar bort så mycket av charmen med serien.

Säg så här, Daisy har inget emot att Ellis har börjat skolan. Dagarna blir lite lugnare.

Att skriva en deckare är sannerligen något annat än att skriva ett familjedrama. Jag bara säger det.

Samtidigt har de himla kul ihop och att hon älskar den där lilla människan råder det inga tvivel om. Springer han före vill hon i ikapp, sackar han efter stannar hon och väntar in och när han kommer hem viftar hon som en galning på svansen.

Vi har köpt en ny säng. Jag räknar med att min livskvalitet kommer höjas med minst 100 procent.

Jag är hur som helst överlycklig att vi har kunnat ge honom möjligheten att vara lillhusse. Det är så fint.

Visa merVisa mindre

Rumsren hund

Vi lämnade inget åt slumpen. Ut och in, in och ut. Flera gånger i timmen först och så skala av, men det har lönat sig. Vår lilla Daisy blev snabbt rumsren och det är så oerhört skönt.

Morgontrött hund

Nu spelar det inte så stor roll längre, när arbetsvardagen är i gång igen, men att ha en morgontrött hund gör också livet enklare.

Kliande valptänder

Ännu en sak att längta efter, när hon slutar bita på allt. Kuddar, täcken, byxor, fingrar och tår. De är vassa de där små gaddarna ska ni veta.

Stor väska, liten rygg, skört hjärta

Skolstarten väcker många känslor Jag säger till honom, gång på gång. Det viktigaste man kan vara här i livet är snäll. Tänk om vi alla bara kunde lära oss det.onsdag 16/9 8:48