Förtroende. Låg tilltro till rättsapparaten, att man helt enkelt inte tror att en polisanmälan ska leda någonstans, påverkar benägenheten att vittna, enligt rapporten. Foto: Claudio Britos

Svårt att bryta tystnadskulturen mot kriminella

Polisens arbetssätt, rädsla för lokala kriminella, låg tilltro till rättsväsendet, mer samhörighet med de kriminella än med resten av samhället. Det är några av anledningarna till att de som bor i utsatta områden inte snackar med polisen, enligt en ny rapport från Brå.

  • Publicerad 13:50, 18 okt 2019

– Vi har ju också sett att gängen kommer på natten och säljer vapen på borden där vi sitter och fikar på dagarna. Alla vet det. De har borrat hål i flera träd och gömt narkotika där. Men ingen pratar. Vi vet ju om det. Jag har sett gängledaren begå brott, men inte vittnat. Jag vill inte bli skjuten.

Det är en berättelse från ett socialt utsatt område som kommer fram i en nyligen publicerad rapport från Brottsförebyggande rådet, Brå.

Där berättar boende, poliser, åklagare och anställda i bland annat socialt utsatta områden om varför människor vägrar snacka med polisen när ett brott har skett.

– Jag har varit på plats en minut efter ett väpnat rån, och ingen av de cirka 100 personerna på torget pekar vart gärningspersonen sprang, eller har sett något. Om det sker där jag bor skulle alla peka, någon skulle ha registreringsnummer på bilen och så vidare. Men här… man sköter sitt, säger en polis i rapporten.

Tystnadskulturer finns inte bara i socialt utsatta områden. I studien har Brå även tittat på hur de yttras i kriminella nätverk, våld i nära relationer, våld i hederskontext och i organisationer och företag. Men att bryta den kan vara extra svårt när det kommer till socialt utsatta områden.

– Det handlar ju om ens bostadsområde, det kan vara svårt att lämna platsen man bor på. Vi ser samma svårigheter med brott som sker i en hederskontext där man kan behöva lämna sin familj för att bryta. Det är ett stort steg att ta, säger Anna Jonsson, utredare på Brå.

Kan vara grannen

Rädsla är en av de vanligaste orsakerna till att folk håller tyst, visar Brås kartläggning. När Maritha O’Gilvie Fredrikssons son Marley sköts ihjäl i Vårby gård hade hon svårt att få vänner och bekanta till sin son att berätta saker för polisen.

– Våra förorter är små, mördaren kan vara deras granne. Även om de själva skulle vittna och flytta har de ju vänner och syskon som bor kvar. Som också kan bli skjutna, sa hon när vi intervjuade henne i somras.

Fallet är fortfarande olöst. Men det behöver inte bara handla om mordfall, säger Brå-utredaren Anna Jonsson.

– Vissa brott, som inbrott, kan ses som helt accepterat att rapportera. Men vid andra brott, som är kopplade till personer med skrämselkapital som kanske tillhör ett känt nätverk i området, kan människor bli mer passiva. De är rädda för att de eller deras anhöriga ska drabbas för repressalier om de pratar med polisen.

Finns det fog för den rädslan?

– Det är svårt att svara på, det beror helt på vad det handlar om för ärende. De vittnesstödjare vi har intervjuat säger att i de allra flesta fall är helt oproblematiskt att prata med polisen. Men vi har också hört om fall där människor har blivit utsatta.

Anna Jonsson, utredare på Brå. Foto: Pernille Tofte

Andra anledningar kan vara en låg tilltro till rättsapparaten – att man helt enkelt inte tror att en polisanmälan ska leda någonstans, något som även kan färga av sig på dem som jobbar i socialt utsatta områden.

– Både representanter för rättsväsendet och ideella aktörer lyfter det och det är allvarligt. De ska ju vara samhällets stöttepelare och därför är det viktigt att de har ett högt förtroende för systemet, säger Anna Jonsson.

Tystnaden kan också bero på andra saker. Att människor känner mer samhörighet med de som begår brotten än med majoritetssamhället. Att kriminellas ”golare har inga polare”-attityd sprider sig även utanför kriminella kretsar. Eller att grannar och bekanta, i välmening, påminner om att det är bäst att hålla tyst.

Polisen kan göra skillnad

Men, speciellt bland unga, handlar det mycket om förtroendet för polisen. Ett förtroende som kan vara skadat, antingen från egna erfarenheter eller rykten.

Här kan polisen göra skillnad, menar Anna Jonsson.

– Bemötandet och kommunikationen är väldigt viktig, det märker vi när vi pratar med ungdomar från de här områdena. De vill veta mer och förstå varför polisen agerar som de gör, varför de till exempel visiterar någon, och de vill veta mer om personerna bakom uniformen, säger hon och fortsätter:

– Och det andra som boende efterfrågar är en mer närvarande och synlig polis. Inte bara när det sker grova brott utan kontinuerligt. Dels för att visa kriminella nätverk att det inte är de som äger området, men också för förtroendet – man vill veta att till den här specifika polisen kan jag vända mig med tips och information.

Förslag: Tidiga vittnesmål ska väga tyngre

I dag väger det som sägs i rättsalen tyngre än vittnesmål och andra utsagor som kommit tidigare i en brottsutredning.

Ett av Brås huvudförslag för att motverka tystnadskulturer är att tidiga vittnesmål ska få ett högre bevisvärde. Men också att utredningar och rättsprocesser måste gå snabbare.

”I dag kan det ske påverkansförsök mellan själva brottet och rättegången. Vittnen och brottsoffer kan bli rädda och ångra sig eller bara känna att de vill gå vidare med sina liv. Och misstänkta hinner snacka ihop sig och enas om en gemensam berättelse inför rätten. Det kan hända mycket och ett sätt att vända på det är att lägga fokus på det som sägs precis när ett brott har skett, när människor talar fritt och innan tystnadsmekanismer har hunnit aktiveras”, säger Anna Jonsson, utredare.

Förtroende. Låg tilltro till rättsapparaten, att man helt enkelt inte tror att en polisanmälan ska leda någonstans, påverkar benägenheten att vittna, enligt rapporten. Foto: Claudio Britos

Polisen: Vi ska bli kända i området

Att öka förtroendet för polisen och rättsväsendet är en av nycklarna för att bryta tystnadskulturen i socialt utsatta områden, enligt Brå-rapporten. Något som både Botkyrkapolisen och Skärholmspolisen nu jobbar med.

I Brås kartläggning om tystnadskultur beskriver en ung kvinna hur hon fortfarande skakar varje gång hon ser polisen:

– Jag rycker till, just för att jag har haft så mycket med dem att göra när jag var liten. De tog min pappa ifrån mig när jag var liten. De bara tog honom framför ögonen på mig. Sånt påverkar ens synsätt väldigt, väldigt hårt.

Avsaknaden av tilltro till polisen och rättsväsendet är en av anledningarna till att många inte pratar med polisen, är en av slutsatserna i rapporten. För att komma åt det måste relationen och förtroendet mellan polisen och unga i socialt utsatta områden stärkas och ett av de goda exemplen Brå lyfter fram är Botkyrkapolisens PAR-projekt.

Unga får träffa polisen

Där får kommunens alla 15-åringar träffa blåljuspersonal från polisen, räddninstjänsten och ambulanser för att lära sig mer om deras arbete – och utvärderingar har visat positiva resultat från både ungdomars och polisens sida.

I Skärholmen jobbar polisen inte med PAR, men lokalpolisområdeschef Charlotta Erlandsson säger att de idag jobbar mer med relationsskapande och synlighet än tidigare – bland annat genom kontaktpoliser på skolor och att poliser som inte är på utryckning ska röra sig ute, vara i centrumanläggningar och tunnelbanan och prata med näringsidkare.

– Det ska genomsyra vårt arbete och vi jobbar med det så gott vi kan utifrån våra förutsättningar. Särskilt riktar vi oss mot de unga, det är deras förtroende vi måste få. Då gäller det att finnas ute mycket så att vi blir kända personer i området – såna som folk känner att de kan lita på.

Har ni de resurser som ni skulle behöva?

– Nej, inte ännu, men det börjar fyllas på. Ju fler poliser vi får till oss desto synligare kan vi bli. Men vi har ett klart bättre läge nu under hösten än förra året.

Bättre relation. Enligt Huddinges kommunpolis Anna Schelin har satsningen på områdespoliser skapat en bättre relation till ungdomar. Foto: Jonas Grönvik

Inte heller Huddingepolisen har anammat PAR-metoden. Men de jobbar mer aktivt än tidigare med att skapa goda relationer till invånarna, särskilt i fokusområdena Flemingsberg, Vårby och Skogås. Sedan i höstas har de gått från två områdespoliser till tre, berättar kommunpolis Anna Schelin.

– De har i uppdrag att jobba kontaktskapande och vara synliga i centrum och på skolor. De har märkt stor skillnad i bemötandet från skolbarnen. Från början skrek de aina efter dem, nu kommer ungdomarna fram och vill kramas.

Brå:s nationella trygghetsundersökning, som publicerades i veckan, visar att förtroendet för polisen har ökat i Huddinge sedan 2017. Men förtroendet har sjunkit något det senaste året.

Med mer resurser hade polisen kunnat göra mer, menar Anna Schelin.

– När det fattas folk på andra platser kan områdespoliserna behöva lånas in, till exempel vid fotbollsmatcher. Så det är inte alltid de hinner jobba helt fredat.