VETERAN. Gert Karlsson jobbade i spärren på Tullinge station i drygt 20 år. Foto: Claudio Britos

Tullinges första spärrvakt vill fira med tårta

1 juni fyller stationen i Tullinge 50 år. En som var med från början är Gert Karlsson. Han jobbade första skiftet i spärren 1969 och nu tycker han att trafikregionråd Kristoffer Tamsons (M) borde ordna tårtkalas.

  • Publicerad 08:00, 11 maj 2019

Söndagen den 1 juni 1969 klev Gert Karlsson på första skiftet i spärren på den sprillans nya Tullinge station.

– Det var egentligen personalen på godsexpeditionen på Södra station som skulle ta det, men det var ingen som ville åka ut den här söndagsmorgonen. Så jag tog det passet på övertid, berättar han.

Klockan halv sju kvällen innan hade han gått från jobbet på den gamla stationen en kilometer västerut, där Tullinge rör ligger i dag. Den skulle nu stänga och på sista skiftet hade Gert och hans kollegor plockat ett fång tulpaner som de tog med till den nya spärren i den nya stationen.

– Tulpanerna var det enda festliga. Annars var det inget firande. Att det blev just den där söndagen som stationen öppnade var för att det var tidtabellsskifte. Därför tycker jag att stationen borde firas desto större nu, när den fyller 50, säger Gert.

PRESS. Gert fotades för Svenska dagbladet när tidningen skrev om den nya stationen. Foto: Arkiv

Han pensionerades 1990, efter dryga 22 år i spärren. 21 av dem var på Tullinge station.

– Det var ett socialt jobb. Mycket kontakt med folk. Alla var ju tvungna att gå igenom spärrarna och jag slängde alltid några ord med dem.

Jokkmokks-Jokke hade åkt vilse

Det var fyra anställda som delade på skiften i spärrkuren och de blev välkända ansikten hos Tullingeborna som passerade.

– Man satt här och nickade till kanske tusen personer på en morgon. Och det var alltid folk som stannade och pratade. Jokkmokks-Jokke har jag träffat en gång till exempel. Han skulle åka till Tungelsta och hade tagit fel tåg och hamnade i Tullinge. Han kom med hela sin stass, bjällror och jag vet inte allt, berättar Gert.

Från början fanns det inte heller en barnvagnsramp och då blev det spärrvakterna som istället fick hjälpa till att bära barnvagnarna upp och nedför trapporna. Där hissen är idag fanns en provisorisk trätrappa.

– Så småningom byggde de en barnvagnsramp i den, men det tog några år. Så det var bara att springa ut och hjälpa dem. I den här trappan har man gått och burit många barnvagnar, säger Gert.

Städning på nattskiftet

I jobbet ingick också städning av stationen.

– Det gjorde man oftast när man hade nattskiftet, vid tolvtiden. Sista tåget gick vid 01.10 och vi gick hem strax efter det. Ibland på söndagskvällarna kunde man ta slangen och spola av alltihop.

Snöskottning och sandning var också något Gert ofta tog hand om.

– Det dröjde till fram på dagen innan snöskottarna från Södertälje hann komma upp hit. Så det var många gånger jag gick upp tidigare på morgonen när det snöat på natten och skottade och sandade på perrongen.

BRAND. Stationen brann i början på 1980-talet. "Det var några ungas som satte eld på den. Då var den stängd några dagar men sen satt vi provisoriskt i en barack på perrongen", berättar Gert. Foto: Claudio Britos

Jobbet i spärren kunde bli stressigt emellanåt. Lunchen åts på plats i kuren. Och i månadsskiftena kunde köerna ringla sig långa av folk som skulle köpa nya månadskort.

– Då kunde man sälja 2-300 månadsbiljetter på en morgon. Man hann inte se vem det var, de stack bara in pengarna i luckan och fick sitt märke. Det gällde att fingra på. Jag hade en papperskorg som jag slängde ner pengarna i. Det vara bara att tömma ut sen och räkna. Det tog många år innan vi fick något kassaskåp.

Lupinängen är borta

Mycket har förstås förändrats i Tullinge under dessa 50 år. Husen på Römossevägen fanns till exempel inte då, istället var där en stor äng som täcktes av lupiner under sommaren.

– Det var tjusigt att sitta och titta på. Jag minns en kollega som en gång berättade att hans fru hade gått och köpt en bukett med lupiner. "Herregud, det har ju jag fullt av på jobbet", sa han. Ja, lupinerna var fina, säger Gert.

ÄNG. Det var på Römossevägen som lupiner blommade på somrarna. Foto: Claudio Britos

Men även om lupinängen nu är borta så är andra saker sig lika. Som diskussionen om trängseln på stationen och en andra uppgång till pendeltåget.

– Den där andra uppgången var på tal redan på den tiden, men det skulle väl kosta för mycket. Och stationen var för smal redan från början. Jag minns när de skulle göra rampen för barnvagnar i trätrappan. De var här och mätte många gånger, innan de kunde lösa det. De insåg redan då att det var för smalt, men de räknade väl inte med att det skulle bli så många som åkte här.

Ring Tamsons!

När en ny uppgång kan komma att bli verklighet vill Gert inte sia om, men i väntan på den tycker han att stationen ska firas. En jubileumsfest vore i sin ordning, tycker han.

– Det blev ju aldrig någon invigning. Så jag tycker att vi borde fira 50-årsdagen. Det tycker jag SL borde ställa upp på. Ring nu Tamsons och säg till honom att han ska komma med tårta!

SNACK. Mycket har förändrats sedan 1969, men vissa saker är konstanta: "Den där andra uppgången var på tal redan på den tiden", säger Gert Karlsson. Foto: Claudio Britos

50 år av stationsliv

Tullinge station flyttade till sin nuvarande plats när pendeltågssträckan mellan Märsta och Södertälje öppnade.

Tidigare hade Tullinge station legat en kilometer västerut, längst den södra ändran av Tullingsjön.

Den nya stationen var från början tänkt att heta Banslätt, efter området intill stationen. Men istället fick den gamla stationens namn följa med till den nya platsen.

Innan Grödingebanan öppnades 1994 passerade godstrafiken förbi Tullinge. "När malmtåget från Dannemora till Oxelösund passerade så vibrerade stolen i kuren", berättar Gert.

En ny uppgång i andra ändan av perrongen har diskuterats sedan stationen öppnade. Senaste budet från Region Stockholm är att en utredning ska starta.