Upp till bevis. Vad går fortast – bilen, cykeln eller SL-kortet? Vi teståker från Åkermyntan till Fridhemsplan. Foto: Maria Svensson

Vem är snabbast i Västerortstrafiken?

Oavsett om du tar dig in till stan med bil, cykel eller SL-kort kan du förvänta dig köer. Vi gav oss ut i trafiken för att se vad som är mest effektivt. Upp till bevis nu – vad går egentligen fortast?

  • Publicerad 16:56, 7 jun 2019

Bilisten. Victor Malmcrona har hört mycket om biltrafiken i Västerort, och testar att ta sig ut i den. Foto: Maria Svensson

Victor, bilist

Att ta sig runt i Stockholm gör jag helst kollektivt. Fickparkering stressar mig och sen så har jag ju heller ingen bil. Men jag har hört så mycket om biltrafiken i Västerort. Byggprojekt som försvårar framkomlighet, cyklister som kastar sig ut i körfält och kanske det största trafikhindret i hela Sverige – Brommaplan. Allt i en kaosartad symfoni som gör morgonpendlingen med bil till en mardröm.

09.00

Så var det dags att testa själv, från Hässelby in till Fridhemsplan. Jag startar från Åkermyntan och svänger upp på Lövstavägen. Direkt hamnar jag bakom två bussar och hinner tänka "jaha, nu är det kört". Men så blir det tvåfiligt och jag är förbi.

Det är klämdag och lite för sent för rusning – klockan är strax efter nio på morgonen. Jag är nästan själv på vägen. Jag stannar vid nåt rödljus eller två, men bortsett från det så rullar jag fram nästan oförskämt obehindrat.

09.10

Åh nej. Brommaplan. Lite längre fram ser jag en ansamling av bilar som väntar på att ta sig in i rondellen och jag blir en av dem. Att ta sig igenom rondellen tar hela 30 minut... nej, sekunder? En halv minut, var det allt? Ett märkligt placerat rödljus precis efter rondellen på Drottningholmsvägen stoppar mig en stund men sen bär det raskt av, vidare in mot stan.

09.13

Ulvsunda. Nu är det några fler bilar på vägen och fler rödljus, men det är ändå så pass lite trafik att jag inte sinkas nämnvärt. Alvik, Tranebergsbron, inga problem.

09.20

Framme vid Fridhemsplan. Dags att hitta parkeringsplats. Nu kommer jag förlora dyrbara minuter – trodde jag. Jag hittar direkt en plats på Kronobergsgatan, betalar i P-automaten, och går 200 meter ned till mållinjen som är utanför Åhléns entré på Drottningholmsvägen.

09.24

Jag tar en kopp kaffe och väntar in förlorarna. Något säger mig ändå att detta gick oförskämt smidigt (tack klämdagen), så jag bestämmer mig för att dubbelkolla med kollegan Evelina som varje dag bilpendlar från Hässelby till Alvik.

– Allt handlar om taktik, det vill säga att komma hemifrån i tid. Åker jag klockan 07.15 är jag framme i Alvik ungefär 25 minuter senare. Men är barnen (ja, jag skyller på dem) segstartade och vi sitter i bilen först klockan 7.30 är det kört. Då kan det lätt ta en kvart bara mellan Åkeshov och Brommaplan och den totala restiden brukar snitta på 45 minuter. Då får jag ändå köra gräddfilen längst till höger efter Stora mossen, ner till Alvik när resten av världen svettas vidare i kön över Drottningholmsbron.

Cyklisten. Mikael Andersson cyklar dagligen till jobbet och var spiksäker på att ta hem vinsten. Foto: Maria Svensson

Mikael, cyklist

Då jag är uppvuxen i Norrland har jag nog kört mer bil än de flesta stockholmare, men älskar ändå att cykla. För mig är cykel det optimala sättet att ta sig fram inne i Stockholm. Eftersom jag har cyklat till jobbet nästan varje dag i fem, sex år, är jag helt inställd på att vinna det här.

09.00

Snabbt inser jag att det inte är några bilar på vägen just den här dagen, och på cykelbanan är det också ensamt. Jag trampar på och ligger än så länge först.

09.03

Känns förjävligt att bli omkörd av en vit StockholmDirekt-bil (med kollegan Victor bakom ratten) vid Lövstavägen i höjd med Smedshagsvägen. Fötterna går varma, men stöter på en del ombyggnationer vid Hässelby gård och Åkeshov.

09.20

Råkade på några rödljus vid Brommaplan och Abrahamsberg, men annars är det rätt lugnt.

09.22

I Alvik är det en byggarbetare som kör mot rött, vilket leder till att jag får tvärbromsa cykeln. Förlorar några värdefulla sekunder och blir smått irriterad. Fortsätter över Tranebergsbron utan problem.

09.30

Framme vid Fridhemsplan och ser en nöjd Victor sippandes på en kaffe. Men trots att bilen gick fortare just idag skulle jag ändå välja cykel som färdmedel, det är mycket lättare.

SL-resenären. Ella Söderberg är van vid att åka tunnelbana och tycker det funkar bra. Foto: Maria Svensson

Ella, kollektivtrafikant

Född och uppvuxen i stan är jag väl medveten om att tunnelbanan kan vara både himlen och helvetet på jorden. Att andas in andra människors kaffeandedräkt och våt hund-odör är väl inte det finaste sättet att starta morgonen på, men jag föredrar trots detta tunnelbanan före buss. Tuben går (oftast) enligt tidtabell, och riskerar inte att hamna i trafikstockning, till skillnad från bussen.

09.00

Buss 518 från Åkermyntan kommer bara efter två minuter, känns som att jag kommer ha flyt! Sju stationer går fort idag, och jag är snart vid Vällingbys tunnelbana.

09.13

Två minuter tills tuben, jag får springa ner för trappan och hinner precis med tåget. Uppe i varv som jag är så ställer jag mig längst fram, på det sättet kan jag hålla utkik vad föraren sysslar med. Inte för att detta på något sätt får tunnelbanan att gå fortare. Men ändå, det känns bra.

09.22

Brommaplan, suck varför går det så långsamt? Börjar ångra att jag inte tog en sittplats, alla säten är fulla nu.

09.28

Lämnar Alvik och håller tummarna för köer på Tranebergsbron, kanske ser jag StockholmDirekt-bilen sitta fast. Men icke, knappt någon trafik alls ju.

09.35

Kastar mig ur vagnen och inser bittert att jag skulle ha stått längst bak i tåget för att komma upp på rätt sida Fridhemsplan. Springer hela perrongen, upp för rulltrapporna och ut på gatan. Möts av en bilist och en cyklist som nöjt väntar på mig, glada att de inte kom sist. Aja, tunnelbanan är fortfarande min grej.