Söderort hänger inte längre ihop

Jag är uppväxt i Gröndal, Liljeholmen. Nu när jag har sagt det så tror jag att du fått en bild i huvudet av vem jag är. För oavsett om du säger att du kommer från Vårberg, Vasastan eller Djursholm så kommer andra ha förutfattade meningar om dig.

  • Publicerad 10:38, 16 sep 2013

Men Gröndal har förändrats sen jag växte upp på 80- och 90-talet, precis som de flesta andra närförorter i Stockholm. När ett områdes sociala status höjs för att fler medel- och höginkomsttagare flyttar in är det inte bara befolkningen som byts ut  – bilden av området har också ändrats – från trött småstad till hippt mediearbetarghetto.
Då, när jag var liten, fanns alla möjliga människor i Gröndal, allt från socialbidragstagare till höginkomsttagare. Men allt fanns utanför Gröndal. Det mesta i Skärholmsområdet.

Det var till Skärholmen vi åkte för att skaffa pass hos polisen, gå till försäkringskassan eller för att köpa presenter till kompisarna. I Bredäng fanns tandläkaren dit alla i min klass gick. Här fanns djuraffären där vi köpte fiskar och marsvin (mycket bättre än den i Skärholmen där fiskarna dog efter en dag i akvariet). Och minigolfen, där vi också kunde flyta runt i båtar i den lilla bassängen. På Sätras IP hade vi friidrottsdagar, vid Sätrastranden orientering. När min pappa sen flyttade till Bredäng var det inget konstigt med det. Det var nära och välbekant. På gymnasiet var hälften av dem jag hängde med från Sätra. Och när jag till sist fick lägenhet i Bredäng som nyvuxen var det som att komma hem.

Idag tror jag inte att det är så.
Jag tror inte att dagens tonåringar i Gröndal, Aspudden eller Midsommarkransen ser Skärholmen som sitt självklara närområde. Eller tvärtom. I takt med att samhället blivit allt mer segregerat – med vita höginkomsttagare i innerstan och närförorten – har gentrifieringen, som det kallas, byggt osynliga murar i våra huvuden. Det självklara i att röra sig mellan olika områden har försvunnit. Idag känner jag mig mer främmande när jag går av tunnelbanan i Liljeholmen än i till exempel Fittja.

Samtidigt tjänar de Gröndalsbor som arbetar i snitt 102 300 kronor mer per år än de Bredängsbor som jobbar. Segregationen är verklig – inte bara i våra huvuden.
Efter några år i Årsta flyttar jag om två veckor hem till Bredäng igen. Det känns bra.