Barnstress - Separationsångest

  • Publicerad 22:58, 14 mar 2013

Din son/dotter gråter vid avlämning på dagis, följer dig med blicken och blir ledsen när du inte är nära och vill inte sitta hos någon annan än hos dig. Känner du igen det?

 Här kan det handla om anknytningen, barn till föräldrar. Jag förklarar gärna ”from scratch”. 

Vad innebär anknytning?
Anknytning är en biologisk ”känslokoppling” till sitt barn och sina föräldrar. Mamman brukar känna anknytning redan under graviditeten. Under din graviditet produceras stora mängder av hormonet oxytocin i kroppen. Vid förlossning frigörs detta oxytocin som innebär att du får starka känslor i form av eufori och kärlek efter förlossningen. Du får genast en instinkt som gör att du vill skydda ditt barn. DET är anknytning, förälder till barn.

Barnets anknytningsfas startar vid ungefär samtidigt. Det är bra att redan direkt efter födseln ha barnet så nära sig (som mamma) som möjligt.

I vissa fall kan denna anknytning bli försenad. Om förlossningen är svår och mamman är utmattat efteråt så kan det även innebära att man helt enkelt inte orkar knyta sitt barn an och man får andra känslor efter förlossning. Detta är svårt att styra över. Man kan även i samband med detta uppleva förlossningsdepression.

Får du tvillingar, barnet med hälsoproblem eller har barnet ett oväntat kön? Även detta kan förändra och framförallt förlänga anknytningsfasen. Tvillingar då det oftast är svårare att knyta så starka band med två individer samtidigt.

Varför är en lyckad anknytning så viktigt?
Din anknytning till barnet är naturligtvis viktigt för att du ska känna den så kallade ”föräldrarinstinkten”, d.v.s. de känslor som krävs för att du ska vilja ta hand om barnet.

Barnets anknytning till föräldrarna är inte svårt att uppnå, däremot är det inte lika självklart som anknytning från förälder till barnet. Därför behöver man vara uppmärksam på att skapa denna band.

En lyckad anknytning leder till att barnet fortare kan känna sig trygg och därmed blir självständig och inte ”mammig” eller ”pappig” särkilt länge. Denna trygghet sägs vara en grund för barnets framtida vuxenliv. En bra anknytning till föräldrarna i tidig ålder sägs leda till hälsosamma anknytningar till t.ex. sin partner i vuxenlivet.

Det finns tre faktorer man bör ta tänka på vid anknytning:

-       Hur snabbt man svarar på barnets gråt.

-       Hur föräldrarnas temperament går ihop med barnets. Är barnet lugnt så är föräldrarna oftast mer uppmärksamma. Det kan innebära att man lättare skapar en anknytning. Ett litet busfrö kan till exempel anses vara mammig längre en ett lugnare barn.

-       Vilken erfarenhet av anknytning föräldrarna har från sin barndom. Människor med bra anknytning i barndomen har oftast lättare att få detta band till sina barn och vice versa.

Hur skapar man en bra anknytning?
Redan från början testar barnet din förmåga att ge kärlek och trygghet genom att gråta, visa att han/hon vill bli buret och vill ha uppmärksamhet på olika sätt. Det är därför viktigt att:

-       alltid reagera när ditt barn gråter

-       att le åt ditt barn

-       ge massor av ögonkontakt

-       prata med ditt barn (även om bebben inte kan prata tillbaka)

-       krama och håll ditt barn nära så ofta du kan

-       massera ditt barn

-       sjung till barnet

På detta sätt vet ditt barn att de är hörda, uppskattade och därmed trygga med vetskapen att mamma eller pappa aldrig kommer att lämna henne/honom varje gång ni lämnar rummet eller lämnar barnet på förskola.

Börjar barnet få separationsångest, redan innan han/hon börjar gå eller krypa? Var då beredd på att alltid vara synlig för barnet. Försvinn inte, även om det handlar om minuter och barnet är i sin säng. Det handlar inte om barnets säkerhet utan snarare om trygghet. Ta med bebisen om du ska till ett annat rum. Han/hon förstår denna ålder inte att du kommer tillbaka.

Det man vill uppnå är objektpermanens, det vill säga att barnet förstår att ens frånvaro inte är permanent. För att få reda på om ditt barn har uppnått detta stadie så kan du gömma en leksak som barnet leker med i samma stund. Börjar han/hon leta efter den, då har barnet uppnått OP. Börjar barnet gråta, då har han/hon ännu inte kommit dit.

Det finns övningar som gör denna övergång smidigare. Ett är att gömma ansiktet bakom en handduk och fråga ”Var är mamma/pappa?” och köra tittutleken. Efter ett tag ska du gömma dig bakom dörrvägg (dörren ska vara öppen) och göra tittut. Slutligen kan du testa att ställa dig i ett annat rum medan samtliga dörrar är öppna och barnet kan se lite av dig medan du talar till henne/honom. Gör inte detta på samma dag. Naturligtvis är detta en process. Du vill skapa ett stabilt förhållande till ditt barn där barnet har naturlig anknytning till sina föräldrar, känner trygghet i sig själv och i att han/hon inte kommer att bli lämnad. Detta kan ni göra när barnet är upp till fyra år. Är barnet tre och mammig, använd denna metod eller andra ”gömma-lekar”. Du vill lära ditt barn att det inte är fruktansvärt varje gång du inte är precis vi barnet.

OBS! Är ditt barn är klängig och mammig/pappig och blir ledsen varje gång ni ska ut? Vad du än gör, smit inte ut! Säg tydligt hejdå och ta avsked på samma sätt varje gång ni går ut och hälsa sen på samma sätt varje gång ni ses igen. Här gäller det att skapa rutiner och rutiner ger trygghet. Annars riskerar ni att skapa en otrygg känsla hos barnet och barnet kan känna sig sviket då ni antingen inte talat sanning eller inte talat alls om att ni ska ut.

Anknytningsperioden varar ibland i upp till tre år. Under denna period bör ni:

-       så sällan som möjligt vara borta ifrån barnet. Behöver ni vara borta, då ska ni se till att barnet antingen har mammas klädplagg (luktar mamma = trygghet) eller sin nalle med sig och lämna barnet hos en vuxen person som han/hon känner till.

-       försöka att inte flytta under denna period. Rubbning av vardagen och rutinerna kan försena utveckling av objekpermanens och därmed ha separationsångest under en längre tid.

-       tänka på att få ett syskon, eller att överhuvudtaget förstå att man kommer få ett syskon, under denna period är känsligt. Man kan förbereda långt i förväg och ändå få en reaktion i form av separationsångest samt att kräva uppmärksamhet. Barnet kan bli introvert och bevakande. Här känner barnet att du inte längre är enbart dennes.Då ska du låta storasyskon få vara med när du tar hand om nya barnet. Du borde även låta storasyskonet agera som en bebis, vilket de brukar vilja för att känna sig uppskattade och älskade. De ser att lillasyskonet får en massa kärlek och kopplar bebisbeteendet till kärlek.

Separationsångest vi lämning på förskola.
Jag vill betona på hur viktigt det är att du tar barnets rädsla på allvar då det är en riktig rädsla. Rädslan att bli lämnad varje gång man är på förskola är hemskt att behöva bära med sig. Det är då viktigt att man som förälder förbereder barnet ordentligt innan ni ska till förskolan, gärna kvällen innan. Tala då om för barnet att ni imorgon bitti kl.07 vaknar och äter frukost, tittar på tv och sen åker till förskolan. Upprepa detta och barnet hinner förbereda sig mentalt på att åka till förskolan.

Om barnet gråter ska du inte visa någon form av oro utan snarare lugn. Barn känner av oron och gråter då ännu mer. Sätt dig ner och förklara för barnet att han/hon nu ska in på förskola och leka, träffa kompisar och lära sig en massa roligt. Säg hejdå på samma sätt varje gång. Efter ett tag vet barnet vad som gäller. I början kan det vara bra att ha en rolig aktivitet efter förskolan, någonting man kan påpeka vid lämning. T.ex. att ni ska till ett lekland för att fika och leka. Då har barnet någonting att se fram emot. Då är det naturligtvis viktigt att ni håller vad ni lovar. Ni vill inte att barnet slutar lita på ert ord.

Är lämningsrutinen jobbig i över en månad? Då kan det handla om andra faktorer, te.x.:

-       att det är stökigt på förskolan

-       att övriga barnen är äldre än ditt barn

-       att ditt barn blivit illa behandlad av ett annat barn (eller pedagog)

-       att ditt barns upplevelse av förskolan inte är positiv

Du kan då begära att göra en inskolning, igen. Du kan även vara på förskola en heldag för att se hur barnen interagerar med varandra. Det kan säga en hel del...

Jag vill avsluta med att påminna er att njuta av denna period. Att vara viktigast i världen för en liten en, är ingenting man ska ta för givet. En dag är de i trots- och ”kan själv”-åldern...

Ta hand om er och varandra!
Suzan Hourieh Lindberg

 

 

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.